FORUM FORTS

James Nachtwey i Dresden

2012-02-16T02:40:00.001-08:00

Det lär ha fallit snö över Dresden denna kalla februari precis som i februari 1945. Om de berömda bombningarna mellan den 13 och 14 februari 1945 finner jag i Wikipedia följande:

Dock var det endast under attacken mellan den 13 och 14 februari 1945, då staden bombades av 796 brittiska och 311 amerikanska bombplan med 4 500 ton i två räder, som staden fungerade som direkt mål. Alla tidigare bombattacker hade varit av flygplan vars mål varit dolt av moln, och därför inte av en koncentrerad och riktad styrka. Man använde den första generationen brandbomber av petroleum samt magnesium ihop med sprängbomber i storlek från 250-3 600 kg för att spränga sönder huskropparna så att elden fick rejält fäste.
Bränderna var så intensiva att personer och fordon stående ute på gatan sögs in i brinnande huskroppar. Utomhustemperaturen i de svårast drabbade delarna steg till 500 grader celsius och bombplansbesättningarna på 4 000 meters höjd kände av värmen i flygplanen. Folk som tog skydd i fontäner och dammar i stadsdelen Altmarkt blev bokstavligt talat kokade levande. Det beräknas att 25 000 människor omkom under bombanfallet. 6 865 kroppar kremerades på Altmarkt den 25 februari. SS-personal från koncentrationslägret Treblinka kallades till Dresden för att ge experthjälp i kremering. Uppskattningarna om antal dödsoffer är vida spridda: allt ifrån 25 000 människor till som allra mest 253 000 (Eberhard Matthes).

Vid en minnesceremoni i Dresden häromdan tilldelades James Nachtwey en utmärkelse för sin insats som fredsfotograf. Det var han värd. Utmärkelsen lämnades över av Wim Wenders. Nachtwey tackade:
“I’ve been called a war photographer, but I feel that my work has been as an anti-war photographer,” says James Nachtwey ’70, who since 1981 has chronicled dozens of wars and conflicts, from Bosnia to Iraq and Afghanistan, and won numerous awards.

Läs mer på
http://now.dartmouth.edu/2012/02/photographer-james-nachtwey-70-awarded-the-dresden-international-peace-prize/

Kurt Vonnegut i Dresden

Omslag av Leif Zetterling

Som av en tillfällighet läste jag förra veckan på nytt Kurt Vonneguts Slakthus 5. Det gör jag inte ostraffat. Den rör om. Vonnegut upplevde som krigsfånge de värsta bombningarna av Dresden, eldstormen som följde och han överlevde av en tillfällighet, inlåst i en bunker i ett slakthus. Och han skrev, många år senare, sin bok om denna mörka natt i krigets historia. Så mycket den fortfarande rör upp. Minnena från den första läsningen strömmar genom kroppen. Den ironiska stilen biter fortfarande. Eller är det verkligen ironisk den är? Vonnegut föddes 1922 och dog inte förrän 2007. Så kan det gå.

PS. Slakthus 5 blev en kultbok för vår generation. Den kom ut 1969, min exemplar är en pocket från 1977. Det var nog vid den tiden ungefär som Ulf Sveningson, Björn Bretiholtz och jag befann oss i Amsterdam. Vi tog en turistisk kanalbåt för att få en glimt av stan från det vi tyckte var rätt perspektiv. Vi hade just satt oss tillrätta när en krullhårig, rödlätt författare kliver ombord. Ulf stötte mej i sidan och viskade: Nu sitter vi i samma båt som Kurt Vonnegut. Vi kommer att klara oss.

Odd Tommelstad, ett minne

2012-02-14T08:16:00.001-08:00

Gunnar Landgren och Odd Tommelstad (1929 - 2012), foto Evert Edwardson.

Så har då ytterligare en av de livfulla karaktärerna på Kodak och Victor Hasselblad AB gått ur tiden. Jag mötte Odd första gången på Kodak 1966. Han höll hög fart och var på väg till ett möte med fotohandlare i Stockholm. -Jag heter Odd, sa han och var försvunnen. Från trappan hörde jag honom ropa: Välkommen.
Detta var ju mitt i den värsta yran kring Kodak Instamatic. Fortfarande var allt möjligt. - Premiäråret 1963 sålde vi 365.000 kameror, berättade Gunnar Landgren. Kodak var ett modernt företag. Det var också kaxigt. Skulle vara det ledande inom alla fotografiska områden. Odd var bland mycket annat rektor på Kodakskolan. Institutet låg på Nybrokajen 5 i Stockholm. Hit inbjöds fotohandlare och deras anställda på veckokurser. Här gnuggades eleverna av Odd och hans kollegor. Det var så att säga ingen risk att de efteråt inte visste att det var Kodak som gällde.
Men Odd hade fler intressen. Han skrev en bok om smalfilmning och det gick ju an. Men när han skrev en bok om drinkar kallad Kungsgrogg och rallarjuice blev pappa Kodak lite härsken. Efter en palaver lämnade Odd firman och sällade sej till frilansarnas led. Det gick dock inte så många år innan han dök upp på Victor Hasselblad AB. Här fanns det plats för hans internationella erfarenhet och höga social kompetens. Få kunde som Odd fånga in en publiks intresse. "Welcome to Hasselblad, my name is Odd", brukade han inleda sina företagspresentationer. Och nog var han udda alltid.
I snabb takt levererade han artiklar till företagets tidskrift och manus till uppskattade broschyrer som Industrial Photography.
På sin fritid författade han skrifter som Att umgås med sitt hus, Fattigmans kokbok och Brända drycker från hela världen.
Det var sällan man såg honom så allvarlig och sträng som bilden ovan. Rick Nordin, vår gemensamma vän i Kanada, skickade mej nedanstående bilder, tagna vid några av Hasselblads middagar i Köln, vid tiden för photokina.

Till bords i Köln.

Välkommen till Köln. SG, Per-Arne Ekberg, Jörn Fritzin, Odd Tommelstad, Evert Edwardson

Rolf Svensson hittade inlägget om Odd på Facebook och kommenterade:
Odd Tommelstad och Gunnar Landgren var mina lärare både på Hasselblads och på Slöjdföreningen. För dem var färgfotografi enkelt och det förmedlade de till mig också.

Personalen på Nybrokajen 5

2012-02-14T05:48:00.000-08:00

Lunchrummet såg inte lockande ut 1939. Det verkar sakna själ.

Personalingång.

Efter avslutad visning bjöds gästerna på glansfull middag på Hasselbacken.
"Gästerna välkomnades av direktör Nils Ericsson i ett pregnant och stilfullt tal. Sedan generalkonsul K E Hasselblad därefter skildrat firmans utveckling från det den grundades i Göteborg för över 50 år sedan, bringade en lång rad talar Hasselblads Fotografisk AB sin hyllning. Bland andra talade Kodaks europeiske emissarie Nils Bouveng, Berlin, som representant för Eastman Kodak Co, Rochester, samt mr Godfrey Lane för Kodak Limited i London."

Fotohandlaren, september 1939

Röntgenavdelningen på Nybrokajen 5

2012-02-14T05:25:00.001-08:00

"I det innanför belägna röntgenprovrummet finner man en komplett röntgenapparat med bord för patienten precis som på ett sjukhus. Röntgenavdelningen kompletteras med ett med blyplåt klätt mörkrum för filmens framkallning."
Fotohandlaren, september 1939

Lantern slides på Nybrokajen 5, 1939

2012-02-14T05:06:00.001-08:00

Storformatskameran på en släde, belysningen riggad. Här kunde man exponera negativ för ljusbilder som användes vid föreläsningar och som projicerades som reklambilder på teatrar till exempel.

Mörkrum för framkallning av ljusbilder, lantern slides. Bilderna togs på svartvit film och målades sen av specialister innan de monterades bakom glas och ram för kunna projiceras.

I framkallningen på Nybrokajen 5, 1939

2012-02-13T14:10:00.000-08:00

Framkallningen.

"Våra ögon ha emellertid inte mer än nätt och jämnt hunnit ackomodera sig för mörkrumsljuset i ett laboratorium, förrän det är tid att ta en titt i nästa. Det är många som väntar för att få komma in och följa arbetet i kopierings- och sköljrummet."
Fotohandlaren, september 1939

Torkskåpen inmonterade i väggarna.

Kopieringsrummet; storkopiering till vänster och kontaktkopiering till höger.

Förstoringsrummet.

Skölj och torkpressar.

Retusch och montering.

"Från sköljrummets roterande skölj- och torkmaskiner gå kopiorna genom småhissar till klippnings-, retusch- och sorteringsrummen."
Fotohandlaren, september 1939

Lager och leverans från Nybrokajen 5

2012-02-13T11:24:00.000-08:00

Lagren var välfyllda sommaren 1939.

A 10180 är registreringsnumret på bilen. Men vilket fabrikat är det? Under Kodak står det Hasselblads Fotografiska AB. Bakom bilen står minst en budcykel. Till höger om garageporten sitter ett brandskåp.

Klart att hämta vid lastbryggan. På skylten till höger en förmaning:
Tobaksrökning eller införande av öppen eld i dessa lokaler är strängeligen förbjuden.

I mörkrummet på Nybrokajen 5 1939

2012-02-13T08:31:00.000-08:00

Mörkrummet, ovanligt ljust.

"I mörkrummen som givetvis också äro utrustade på modernaste sätt, stå olika slags framkallare och andra lösningar ständigt färdiga till användning. Här kan ni själv framkalla de filmer Ni tagit i ateljén och kopiera eller förstora dem. Här kan Ni även prova olika recept och finna vad som ger den kontrast och färgton Ni önskar.
I Stockholm finns även ett handlarmörkrum med Kodapanbelysning, tankar, Kodak Automatic Printer m m."
H-Fotonytt, september 1939

Demonstrationsateljén på Nybrokajen 5

2012-02-13T08:11:00.000-08:00

För studion hos Hasselblads Fotografiska på Nybrokajen 5 ansvarade porträttserviceman Ivar Harman.

"Det har i många år stått klart för oss, att en fotograf, som står i begrepp att inrätta eller modernisera ateljé och laboratorium, bör ha möjlighet att studera en verklig mönsteranläggning... "
H-Fotonytt, september 1939.

Hasselblads Fotografiska öppnade samma år nya demonstrationsateljéer i både Göteborg och Stockholm.

"Båda ateljéerna äro försedda med en komplett utrustning av allt vad en modern ateljé kan önska. Utom den ordinarie systembelysningen, Kodak Unit, Studiolight och Spotlight, finns även moderna ljuskällor för reklamfotografering. Vidare finns en komplett kamerautrustning, ateljé-, spegelreflex-, och reklamkameror, och en god objektivsortering. Kanske bör vi också nämna, att ateljéerna försets med fonder och möbler. Allt står sålunda fullt färdigt att provas i praktiskt vardagsarbete."
H-Fotonytt, september 1939.

Studion sedd ur kundens perspektiv.

Nu till fotografin på Nybrokajen 5

2012-02-13T05:38:00.000-08:00

"Utom de för en firma som vår självskrivna lokalerna - kontors, expeditions och produktionslokaler - som för att främja en snabb och effektiv distribution äro rikligt tilltagna, ha vi här även kinelaboratorier, numera utbyggt att även framkalla Kodachromefilm 8 och 16 mm. Vidare avdelningen Röntgentjänst med fullständig röntgenutrustning samt en tiptop inredd och utrustad demonstrationsateljé med dito demonstrationsmörkrum för ateljéarbete och yrkesmässigt amatörarbete. Här kan fotografen och fotohandlaren se det bästa som finns att få på området och i lugn och ro arbeta med apparater och material för att grundligt prova ut vad som bäst passar."
H-Fotonytt, september 1939

Ett av utställningsrummen. Från höger syns en dokumentkamera med stativ och ljuslåda. I vitrinskåpen både still- och filmkameror samt ett par projektorer. En av reklamskyltarna förmedlar budskapet om fototävlingen Det unga Sverige 1939. På bordet ligger kataloger från Kodak och Hasselblads.

Ytterligare utställningsrum. Nu har vi kommit till förstoringsapparater och filmprojektorer, belysningar och stativ. Och från sitt hörn vinkar glatt årets upplaga av Kodakflickan.
Nu är det dags att bese demonstrationsateljéerna. Häng med.

Kontoret på Nybrokajen 5 1939

2012-02-13T03:51:00.000-08:00

Chefskontor. Bilden förmodligen tagen innan rummet togs i bruk.

Här finns det mera liv, spår av mänsklig verksamhet. Bilden är tagen 29 juli 1939. På skrivbordet ligger ett exemplar av tidningen Fotohandlaren. Tändsticksasken ligger iögonenfallande i förgrunden. Man kan se två telefoner. Och på skrivbordet ligger också ett kullager, en udda produkt i sammanhanget.

Ett "stökigt" kontorsrum. Med lupp upptäcker jag att pennan på skrivbordet är en "Eastman Negative Pencil". I bokhyllan ligger en kartong som det står Graflex på och på mittenhyllan en kartong med texten Brownie och Eastman. Tidskrifterna på nedersta hyllan är dels H-Fotonytt och längst till höger Nordisk tidskrift för Fotografi. På skrivbordet ser jag ett stativhuvud och ett par buntar glasade diabilder. Tyvärr kan jag inte se vad de små tavlorna i rummet intill föreställer.

Faktureringen. I fönstren kan man läsa Hasselblads Fotografiska. På skrivborden ligger en hel del arbete. Maskinerna väntar. En väl läst telefonkatalog ligger på sitt hörn. Här finns ingenting som kopplar ihop oss med fotografins värld. Inga tavlor på väggarna. Personalen lyser med sin frånvaro.

Vi går in på Nybrokajen 5 och upp för trappan

2012-02-13T00:50:00.000-08:00

Välkommen upp för trappan.

"Den nya stora fastigheten har genomgått en synnerligen genomgripande ombyggnad för att på ett smidigt sätt kunna tjäna sitt ändamål som distributionscentrum för Kodakvarorna i östra Mellansverige och Nordsverige. Huvudkontoret i Göteborg fyller ju samma uppgift för landts västra och södra delar."
Tidningen Fotohandlaren nr 3, 1939

Receptionen 1939.

Hasselblads fotografiska till Nybrokajen 5, 1939

2012-02-12T14:33:00.000-08:00

Hasselblads fotografiska AB flyttar in på Nybrokajen 5 i Stockholm 1939.

Detta hör också till den svenska fotohistorien. Hasselblads fotografiskas betydelse för fotografer och fotohandlare bör inte underskattas. Farfar Viktor Hasselblad bärgade redan 1885 den svenska agenturen för det som skulle bli branschens största företag alla kategorier. Detta skedde på ett tidigt stadium. Namnet Kodak lanserades först 1888.
I början var den fotografiska avdelningen inom F W Hasselblad & Co en liten hobbyverksamhet. Men intresset för fotografi växte lavinartat i slutet av 1800-talet och ökade under 1900-talets första år. 1908 var det dags att för den fotografiska avdelningen att bli ett eget bolag, Hasselblads Fotografiska AB bildades. Framgångarna fortsatte, företaget växte. Man letade länge nya lokaler.Det ödesdigra året 1939 var det så dags att flytta in i nya lokaler i både Göteborg och Stockholm.

Lars Westin skickar en kommentar: "Kul! Just där Teatergatan kommer ner på Nybrokajen. Ungefär här byggdes det olycksaliga regalskeppet Vasa en gång i tiden. Några meter upp på gatan låg 1939 den skandalomsusade danssalongen Atlantic!" ...
"Ska bli kul att följa din forskning kring detta. Mitt emot på Teatergatan låg f ö rest Lyktan (som vi kallade för "lyset"), där man kunde få snaps och öl serverad på bricka och där Stig Järrel ofta stod vid entrédörren och ryckte i en enarmad bandit. Det huset är oxå rivet nu sen 30 år eller så ;jag tror det står ett parkeringshus där. "Om hörnet" på Blasieholmskajen mitt emot kungliga slottet fanns 1939 tyska ambassaden så läget var synnerligen centralt!"

Välkommen till Nybrokajen 5

Dags att öppna porten.

"I Stockholm blevo vi först färdiga. Vi köpte ett hus, Nybrokajen 5, och omgestaltade dess inre till en fotografisk högborg. Fasaden ha vi icke fått röra - den har kulturhistoriskt värde som en ovanligt ren och god exponent för 1870-talets byggnadskonst - men i det inre ha arkitekter och hantverkare gått hårt fram i mer än ett halvt års tid. Allt är så rationellt och modernt det kan göras idag. "
Hasselblads fotografiskas egen tidning H-Fotonytt, september 1939

Fynd på antikvariat

För ett antal år sedan köpte jag på ett antikvariat ett album som använts som presentationsmaterial för gäster i denna "fotografiska högborg".
Jag höll just då på att skriva en biografi över Victor Hasselblad, Mannen bakom kameran (Journal 2006). Men denne Victor var då persona non grata i företaget Hasselblads fotografiska AB. Han var nämligen ovän med sin far Karl Erik Hasselblad. Denne hade kastat ut sin son ur firman. Så kan det gå.
Men efter faderns död och diverse transaktioner kunde Victor så småningom överta inte bara fastigheten på Nybrokajen 5 utan hela företaget.
Men om vi nu koncenterar oss på 1939 så vill jag i ett bildsvep berätta hur det såg ut när detta vackra hus förvandlats till ett fotografins hus. Låt oss med hjälp att de dåtida bilderna ta en promenad genom huset. Känn er mycket välkomna.

Fler bilder följer.

Jan Groover at Janet Borden Inc

2012-02-10T15:06:00.000-08:00

JAN GROOVER´S FORMALISM IS EVERYTHING
FEBRUARY 11 - MARCH 17 2012

AT JANET BORDEN INC, NYC

560 Broadway #601
New York, NY 10012

Wislawa Szymborskas dikt

2012-02-09T14:17:00.000-08:00

DN 3 februari 2012

Idag begravdes hon. Wislawa Szymborska. På bilderna i teven såg vi en oändlig skara sörjande köa på kyrkogårdens gångar. Det snöade. Det föll tung snö över Polen. Vi hade sparat DN med Anders Bodegårds artikel från fredagen den 3 februari, i vilken han berättar om sitt sista möte med Szymborska. Vi läste om, vi läste på nytt just denna dikt, som Bodegård tolkat till svenska:

Dö - så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till i den
tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat,
men inget är sig likt.

Sen sitter vi där och tittar ut i skymningen som sakta faller utanför våra fönster. Vi sätter på kaffet. Dricker det svart.
Och lyssnar på Ella Fitzgerald i en av de sånger Szymborska älskade.

http://youtu.be/KRxS7Q64xUQ

Hitom Utsira

2012-02-08T05:18:00.000-08:00

Hitom Utsira, 1985, Bokförlaget Korpen

Det var några år sen jag läste Hitom Utsira. En bok av Johan Bergström om uppbrott och om resandets möjligheter och dilemman. Också en stark kärleksroman. Samtidigt ett porträtt av den norske landskapsmålaren Lars Hertervig, Lysets maler.
Det finns i boken ett avsnitt som påminner mej om Anders Petersens fotografiska bilder från Café Lehmitz: "I Hamburg dricker jag. Det är något slags brännvin gjort på plommon. Jag är ovan. Jag blir snabbt berusad. Det är ett av hamnsjappen. Fluglik i fönstren, några av männen har somnat över borden eller lutade mot varann. Fotogenlamporna är tända trots att det ännu är eftermiddag. I det smutsiga rummet går en man runt och spelar på fiol. Instrumentet har bara tre strängar, men det låter ändå märkligt vackert."

Och så kommer Ulf Sveningson med sin teckning och sitt kåseri om mötet med självaste fyren på Utsira.
http://ulfsveningson.blogspot.com/2012/02/for-almost-thirty-y-ears-gert.html

Visst är det märkligt, märkligt med överraskande möten, både i verkligheten och i fiktionen. Och kolla det här fotografiet. Man grips av längtan till denna ö.
http://framedandshot.com/2011/10/10/utsira/

Letter from Bill Spira visiting Florida

2012-02-07T01:55:00.000-08:00

12.13x8

"off to Florida to scour beach for photographical detritus.

am trying out Ilford films- as a result above.

started reading Joseph Roth A Life in Letters translated and edited by Michael Hofmann from the german. a gem."

Anders Petersen på Korsettfabriken i Borås

2012-02-06T06:09:00.000-08:00

Anders Petersen på Abecita korsettfabrik i Borås

9 februari - 1 april 2012

Vernissage torsdagen den 9 februari kl 18.30

Konstnärssamtal mellan fotograferna Hasse Persson och Anders Petersen.

"I det råa, täta ögonblicket är kameran ett skydd. Samtidigt en öppning så jordig och sårig, så nära att du inte kan värja dig."

"In the condensed, raw moment, the camera is a protection. It is also an opening, so soiled and sore, so close it makes your defenses crumble."

Anders Petersen

Det är osäkerheten som laddar Anders bilder. Som får bilderna att vibrera. De rör sej mot oss, möter oss på halva vägen. Fragila bilder, ömtåliga som människor, som vi var som barn - minns du ditt livs Kindersonderzug? Medan vissa av hans bilder äter sej in i oss, fastnar som en melodislinga. Då får vi se upp. Lämna bilderna, gå vidare, upptäcka det som inte är det självklara. Medan Anders gör nya bilder.

"Jag har svårt att fotografera förnuftigt. Jag vill vara oskyddad, ha barnets ivrighet. Tänker gör jag före och efter."

"It´s hard for me to submit myself to reason in photographing. I want to be unprotected with the eagerness of a child. My thoughts come before and after."

Anders Petersen

Eugène Atget at MoMA, NYC

2012-02-06T03:16:00.000-08:00

Atget Paris, published by Hazan. I bought this book in Paris many years ago.

Eugène Atget: “Documents pour artistes”

February 08, 2012–April 09, 2012

The Museum of Modern Art’s new exhibition is dedicated to Eugène Atget. Don ´t miss it if you are in NYC those days. The exhibition gives an opportunity to rediscover the artist´s photographs of vieux Paris and a chance to fully appreciate his influence on the Surrealists.

“We’re presenting a cross-section of Atget’s body of work, a distilled version that reunites his most famous photographs and exhibits them in a specific context,” says the show’s curator, Sarah Meister.

“He was an urbanist historian, a Balzac of the camera, from whose work we can weave a large tapestry of French civilization,” Berenice Abbott.

http://www.moma.org/

Village Vanguard, NYC, Only for Jazz Cats

2012-02-06T02:37:00.000-08:00

Published by Chronicle Books on the occasion of an exhibition organized by the Smithsonian Institution 1997.
Cover painting Romare Bearden, oil and collage on paper.
www.chronbooks.com

Somewhere I keep a picture from the entrance of Village Vanguard a wonderful place in Greenwich Village. I cannot find the picture today but here´s a cover of a great book and an article about the club´s owner, Lorraine Gordon. Enjoy.

http://www.inc.com/magazine/201202/lorraine-gordon-the-village-vanguard-how-i-did-it.html

Here´s the place. Just drop in

http://villagevanguard.com/html/home.html

Billie Holiday en hyllning på Artisten, Göteborg

2012-02-04T14:50:00.000-08:00

Billie Holiday, The Classic Decade
Discs by Prism Leisure

Body and Soul - en hyllning till Billie Holiday

Tid: 2012-02-15 kl 17:00

Tid: 2012-02-15 kl 19:00

Plats: Artisten - Lindgrensalen, A 302
Evenemangstyp: Konsert
Trots att det gått över ett halvsekel sedan jazzsångerskan Billie Holiday lämnade jordelivet, endast 44 år gammal, är hennes röst fortfarande i högsta grad levande. Hennes säregna frasering och personliga texttolkning fascinerar än idag. Hon var dessutom medkompositör till flera jazzstandards, som God Bless the Child och Fine and Mellow. Här får vi njuta av musik som är starkt förknippad med Billie Holiday, som den framförs när studenter från improvisationsutbildningen gör den till sin.

Vi som arrangerat är Joel-Rasmus Remmel, Hanna Tolf och Erik Fastén.
Medverkande musiker är
Hanna Tolf-sång, Xenia Kriisin- sång Karin Verbaan-sång Stina Koistinen-sång
Edward Mattson-Basklarinett Vincent Pongracz-Klarinett Oskar
Stenmark-Trumpet
Joel-Rasmus Remmel-piano Alfred Lorinus-Bas Erik Fastén-trummor

Svart stjärna utgavs på svenska av Rabén & Sjögren 1956

Jag tyckte aldrig om bokens omslag men nitades av första meningen "Mamma och Pappa var bara ett par barnungar när dom gifte sej. Han var arton, hon var sexton och jag var tre."
I original hette boken Lady Sings the Blues men Svart stjärna var en på sitt sätt fascinernade titel. På baksidan kunde jag läsa att en som hette William Dufty hade biträtt Billie Holiday vid utformningen av manuskriptet, denne var journalist på New York Times. http://en.wikipedia.org/wiki/William_Dufty
Det vägde tungt, precis som innehållet. Översättningen till svenska hade uförts av Carl-Erik Lindgren, vars röst kunde höras i radion och vars texter kunde läsas i Orkester-Journalen.

Bob Willoughby in Hollywood

2012-02-03T03:45:00.000-08:00

Published by Théàtre de la Photographie et de l´Image, Nice Musées, 2004
Cover: Elizabeth Taylor, MGM Studios 1956, copyright Bob Willoughby

Bob Willoughby shot pictures of many jazz musicians, mostly on the West Coast; Billie Holiday when she was at Tiffany Club in Los Angeles, Miles Davis at Shrine Auditorium, LA, Paul Desmond and Dave Brubeck when theyt played in Carmel.
He also worked as a still photographer on many famous productions in Hollywood. One example: Who´s afraid of Virginia Woolf? with Elizabeth Taylor and Richard Burton or The Man with the Golden Arm with Frank Sinatra. He even worked on Jan Troell´s Zandy´s Bride (For better, for worse) with Gene Hackman and Liv Ullman.

When he met Audrey Hepburn
There is a new book soon coming out with his pictures of Audrey Hepburn;“She took my hand like...well a princess, and dazzled me with that smile that God designed to melt mortal men's hearts,” he recalled. This book will be published by Taschen.

Los Angeles times published an obituary when Willougbhy passed away in 2009. He then lived in Vence in France.
http://www.latimes.com/news/obituaries/la-me-bob-willoughby22-2009dec22,0,4187535.story?page=1

Bill Spira Today´s print

2012-02-02T12:49:00.000-08:00

Photo Bill Spira, New York

12.12x12

Frank Jackson sending a view from LA

2012-02-02T12:44:00.000-08:00

Over Los Angeles in a helicopter, photo Frank Jackson

Xpan 30mm
film
Cheers
Frank

Edward Steichen och The Family of Man

2012-02-02T01:34:00.000-08:00

Genom åren har det levererats många åsikter om det gigantiska projekt som Edward Steichen drog igång under rubriken The Family of Man. Som tonåring såg jag denna mosaik av bilder för första gången under en resa i Nederländerna. De träffade mej som ett slag i solar plexus. Det svider ännu. Katalogen är nu utsliten, ungefär som dess ägare.
Även om jag idag fått ett annat perspektiv kan jag inte påminna mej att någon annan utställning/bok som så öppnat mina ögon för fotografins möjligheter. Kanske blev den också en snara. Fotografierna var många gånger tagna ut ur sitt sammanhang. Det var en splittrad show som ändå hade en magi. Jag hade ju inte sett något liknande, hade bara gjort egna tafatta försök med att fotografera, framkalla och kopiera.

Det är idag intressant att ta fram Anna Tellgrens Tio fotografer, Självsyn och bildsyn och läsa det långa kapitlet om The Family of Man och Steichens möte med svenska fotografer. Så här i efterhand kan man konstatera att det är en fantastisk utredning hon gjort. Den säger så mycket om bakgrunden och vad Steichens och senare utställningens besök i Sverige betydde.

Anledningen till att jag just idag tänkte på Edward Steichen var att vännen Urban skickade mej en länk till en reportagefilm, The Fighting Lady, från andra världskriget tillgänglig på You Tube:

http://www.youtube.com/watch?v=WixCu061ZEM&feature=watch-now-button&wide=1

Jag råkade få syn på att den var regisserad av just Steichen. Och på Wikipedia fann jag att filmen dessutom var prisbelönt.

http://en.wikipedia.org/wiki/Edward_Steichen

Victor Hasselblad och Co i New York City

2012-01-31T13:55:00.000-08:00

Versailles, 151 East 50th Street New York 22

Hasselbladkameran hade introducerats i oktober 1948 vid en presskonferens i New York. Våren 1949 skickade firman över ingenjören Östen Wejerfelt, en man som inte kunde många ord engelska men som snabbt förvandlades till fullblodsamerikan. Sånt kände Victor på sej. Han hade fingertoppskänsla.
1950 skulle kameran presenteras för en bredare allmänhet vid en utställning i Cleveland. Vid det laget hade Wejerfelt hittat en bostad och fått över sin fru.
Före avresan till Cleveland fick Wejerfelt sällskap av ingenjören och konstruktören Einar Cronholm, av Victor kallad Geniet. Han kunde behövas.

Einar Cronholm hade med sej kameror till NYC
Det hade ditintills gått trögt med kameraleveranserna till USA. Och de kameror som anlänt var samtliga behäftade med fel. Till råga på allt hade de olika fel. Cronholm hade med sej sex nya kameror på båten. Dessa behölls av den amerikanska tullen. Temperaturen steg ytterligare några grader. Wejerfelts oro ökade. Cronholm som dock var optimist skrev hem till kompisarna på fabriken i Göteborg att "kamerorna kommer att friges denna vecka."
Utställningsmontern till Cleveland hade snickrats ihop i Göteborg, förpackats i stora lårar och fraktats över Atlanten per båt. När lasten kom fram visade det sej att lårarna var för stora för de täckta amerikanska lastbilar som beordrats fram. Montern förblev stående på en pir i New Yorks hamn. På något sätt lyckades Willouhgby´s, agentens, man Joe Dombroff få fram en riktigt stor tradare som i sista stund kunde köra upp montern till utställningen.

Victor Hasselblad bjöd på underhållning
Innan avresan till Cleveland dök Erna och Victor upp i New York. Hans ingenjörer behövde muntras upp. Det syntes lång väg. Victor bjöd på nattklubben Versailles. Där fångade fotografen in dem på bild. Då hade Victors lugn smittat av sej och stämningen blivit bättre.
Ett leende lockades fram. Blixten smällde av och bilden var ett faktum. Från vänster sitter Wejerfelt, fru Hasselblad, Cronholm, fru Wejerfelt och Victor. På den tiden bar damerna hatt inomhus. Det syns att sällskapet hade glömt alla bekymmer för en stund. Det blev en trevlig kväll i New York. Men först i Cleveland lade Victor bort titlarna med sina ingenjörer. Så kan det gå.
Utställningen i Cleveland blev till sist stor succé. Recensionerna översvallande. Och ännu fler kunder ställde sej i kö för den där svenska kameran.
Men leveranserna drog ut på tiden.

Familjebilder med Björn Axel Johansson

2012-01-30T12:51:00.000-08:00

Björn Axel Johansson

Familjebilder

Hur man underlättar identifieringen av äldre foton vid till exempel släktforskning. Björn Axel är fotohistoriker och författare till bland annat Familjebilder - vardagens fotografi 1840 - 2000.

Onsdagen 1 februari 2012 kl 18
HISTORISKA MUSEET NARVAVÄGEN 13 - 17, STOCKHOLM
www.historiska.se

En negativ bild av Clarion Post Hotel

2012-01-30T11:00:00.000-08:00

Posthuset, Drottningtorget, Göteborg en gång i tiden

En negativ bild av det nya hotellet, kan det synas. Dessutom är denna bild en glasplåt från gamla tider. Jag håller just nu på med att få mina gamla inköpta glasplåtar skannade. Jag hoppas sedan att Bo Hammar kommer att trycka dessa godbitar i en läcker liten trycksak. Det här negativet har jag bara lagt på mitt ljusbord och fotograferat av med min Lumix. Nästa gång kan jag visa upp en svartvit men positiv bild. Eller flera, här också en interiör.

Interiör

http://sv.wikipedia.org/wiki/Clarion_Hotel_Post

Eastmaninstitutet i Stockholm

2012-01-29T06:00:00.000-08:00

Eastmaninstitutet en vinterdag, sett från Dalagatan, foto SG

En donation från George Eastman
Snett emot huset där Astrid Lindgren bodde ligger Eastmaninstitutet, byggt på en donation av mannen bakom Kodak, George Eastman. Går man lite längre fram och viker ner Eastmansvägen kommer man till Sven Harrys hus "Guldhuset", invigt för snart ett år sen.

George Eastman på medaljong, foto SG

Nils Bouveng en konstnär
Men hur kom det sej att Eastmaninstitutet hamnade i Stockholm. Jo, George Eastman hade en god vän i svensken Nils Bouveng. De hade träffats under Bouvengs vistelse i USA där Bouveng reste runt i svenskbygderna och visade bilder från sitt gamla hemland. Det uppmärksammade Eastman och bjöd hem svensken till sitt hus i Rochester. När sedan Eastman blev multiförmögen på kameror och film började han, mot slutet av sitt liv, donera av sitt kapital. Eftersom han alltid haft stort komplex för sina dåliga tänder ville han med sina pengar förbättra barns tandvård. Därför donerade han pengar till ett antal av världens storstäder, kapital som skulle gå till institut för tandreglering. Nils Bouveng förmådde då Eastman att Stockholm var en lämplig ort för ett Eastmaninstitut. Eastman hade goda förbindelser med Sverige och Hasselblads Fotografiska AB. Redan 1885 hade han i London skakat hand med en Viktor Hasselblad, den äldre, från Göteborg och gjort klart att agenturen för Kodak i Sverige skulle handhas av Hasselblads Fotografiska. Och de hade skött sina affärer med den äran. Det hade gått bra mycket tack vare att svenskarna var vad Kodak people kallade early adaptors, nyfikna på nyheter. Eastman fann därför Bouvengs förslag ypperligt. Han visste dock inte att Nils Bouveng var utbildad vid Konstfack i Stockholm och blev rejält överraskad när han på bild fick se sitt porträtt i porten till Eastmaninstitutet i Stockholm. Medaljongen var nämligen utförd av just Nils Bouveng.

Middag i Nice, Cote d´Azur. Fannie Bouveng, George Eastman och Nils Bouveng

Victor Hasselblad kommer in i bilden
Nils och George förblev goda vänner genom livet. Bilden från Nice fick jag mej tillsänd av Fannie och Nils dotter Florence, kanske hon tog bilden också. När vår tids Victor Hasselblad en gång hade förlovat sej med dottern till the Bouvengs skrev Eastman ett brev till Nils och förklarade att han tyckte det var ett utmärkt parti. Eastman hade vid det laget också haft den unge Victor som elev vid Kodaks anläggningar i Rochester. Victor hade kommit på tu man hand med Eastman och till och med bjudits hem till denne på musikalisk soaré. Victor kom till Kodak redan 1926, som 20-åring, och även om han och Florence aldrig gifte sej så bestodVictors kärlek till Kodak livet ut. Och han blev förmögen på kuppen.

Dagen då Astrid Lindgren dog

2012-01-28T09:06:00.000-08:00

Jag hörde det på morronnyheterna och såg det i tidningen vid frukosten. Gick från hotell Oden för jag skulle till Eastmaninstitutet och bläddra i deras bildarkiv. Strax innan jag kom fram passerade jag porten till huset där Astrid Lindgren bott. En löpsedel i dörrposten, hälsningar, blommor, ljus och barn som stod på gatan och sjöng "Det blir ingen sommar... ". Det var januarikallt den dagen i Stockholm för precis tio år sen. Men det snöade inte, inte ännu.

Eastmaninstitutet, välkänt för Stockholmsbarn

Satt väl en dryg timma och bläddrade bland bilder och tidningsklipp. Jag forskade om Victor Hasselblad, George Eastman och Nils Bouveng. Sen gick jag hela vägen ut till Djurgården.

Gick förbi Nordiska museet, ner till statyn med Astrid i sin fåtölj. En ensam pojke hade just satt några blommor i hennes famn. Sen tog jag mej tillbaks de få stegen till museet och konferensen jag skulle delta i, den hade just börjat. Under tiden den pågick började snön att falla. Mjukt och länge.

När konferensen var över gick jag ner till statyn igen. Astrid var kvar. Famnen full av blommor. Ett ljus brann fortfarande. Jag var ensam där. Det var stämingsfullt i skymningen. Det var i Stockholm för tio år sen.

Från Sveavägen 68 till Adolf Fredriks kyrkogård

2012-01-26T13:49:00.000-08:00

Jag kommer just ut ur tunneln vid Olof Palmes gata, viker om hörnet neråt Sveavägen. Från andra hållet kommer en samling upprymda personer, kända från ståhejet utanför Sveavägen 68. Jag känner igen Ingvar Carlsson, Mikael Damberg, Peter Hultqvist. Andra är för mig namnlösa, men deras ansikten är bekanta. De har pratat i mikrofoner i TV4, SVT 1 och 2. De tar glatt adjö av varandra och skingras.
Jag viker in på Adolf Fredriks Kyrkogata på väg till mitt möte på Wallingatan. Ingvar Carlsson kommer plötsligt ut från Olofsgatan, ner mot kyrkan. Han måste ha vänt, han var nyss på väg åt ett annat håll. Ensam, barhuvad och blå ulster. Ingvar Carlsson går in på kyrkogården, som är tom så när som på lite grå snö. Ingen uppmärksammar honom. Jag står vid staketet och ser hur Ingvar Carlsson ställer sig framför Olof Palmes grav. Han gör inga gester. Står bara still i någon minut. Jag undrar vad han tänker. Det är nästan 26 år sedan. Sedan stegar han ut ur kyrkogården och tar en oväntad riktning söderut på Holländargatan.

Christer Svenson

Teckning av Ulf Sveningson. På den tiden var Ingvar statsminister. När han var ännu yngre kickade vi boll i Borås, på Läroverkets grusplan.

Tillbaka till Rydboholm Viskafors

2012-01-26T05:01:00.000-08:00

Hörde på teve-nyheterna i morse att det uppstått brand i textilfabriken i Rydboholm. Finns den kvar, var min första tanke.
Sen tänkte jag på när pappa stod och ruskade i mej mitt i natten. Han ropade "Det brinner i fabriken". Jag var inte gammal. Mamma hade rullat upp mörkläggningsgardinerna och vi såg hur rök steg upp ur fabriken. Vi hörde springande steg i trappan. Pappa var redan borta. "Det brinner", ropade de på gården.

När var detta? Jag minns inte, men pappa var hemma tillfälligt för det var under beredskapen. Jag hade inte börjat skolan. Det är ett av mina första minnen. Det brinner i fabriken.
Och igår på posten hade jag fått en skrift om Viskafors/Rydboholm. Jag hade tänkt läsa den redan igår kväll, men så tittade jag på teve-serien Homeland och ville just då inte ha mer intryck.
Och så kom detta besked idag. Hänger allting samman? På ett sätt som jag ännu inte förstått?

Conny Ryndal skickade mej denna skrift, tack för det

Nytt nummer av FOTO

2012-01-26T02:08:00.000-08:00

FOTO nummer 2, 2012

Tidningen FOTO har bytt format och blivit större. Men också vuxit i innehåll. Och till råga på allt blivit mer omväxlande.

Om Espen Rasmussen

Hos Espen Rasmussen i Oslo
Gösta Flemming, ny skribent på Foto, har varit i Oslo och intervjuat Espen Rasmussen på VG. Det är bra, precis sådana inslag skapar aktualitet och omväxling. Därför blir det här reportaget riktigt tungt och lärorikt, ger läsaren insikt i hur fotoarbetet bedrivs på en dagstidning.

Jan Töve i Foto

Jan Töve ser människans spår överallt
Han har en ny bok på gång. Den talande titeln är Silent Landscape. Det har varit en lång väg fram och det har fått ta sin tid. Bilderna måste sjunka in. Jan Töve skulle hinna ifatt sej själv. Nu har vi något att se fram emot.

Michael Dee och Chen Man
Foto bjuder även på flärd. Michael Dee har intervjuat den kinesiska fotografen Shen Man. Spektakulära fotografier som berättar mycket om det nya Kina som blir allt tydligare.

Lisa Thanner
Hon är Fotos nya krönikör. Hon tänker i ord och bild. Det ska bli spännande att följa hennes inslag. De kommer att märkas och att kännas. Som en födsel i hemmets lugna vrå. Hon är vidsynt och bjuder alltid på överraskningar.

www.tidningenfoto.se

Bygdemark flyger vidare

2012-01-25T00:35:00.000-08:00

Östergötland, foto Lars Bygdemark

Sverige från ovan
Flygfotografier av Lars Bygdemark
28 januari - 9 april, 2012

http://www.bygdemark.com/

Välkommen på vernissage
28 januari 2011, kl 13
Lars Bygdemark kåserar. Dryck och tilltugg.

Foto Lars Bygdemark

Stockholms läns museum
Dieselverkstaden, Sickla industriväg 5A
Öppet: tisdag-torsdag 12-17, fredag-söndag 12-16.

http://www.stockholmslansmuseum.se/

Solen stormar över fjorden

2012-01-24T14:44:00.000-08:00

Kungsbackafjorden 24 januari 2012 mitt på dagen

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=83&grupp=10974&artikel=4927267

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/solstormen-har-traffat-oss--norrsken-foljer-i-dess-spar

Monica Zetterlund Jan Sigurd Hans Jonsson

2012-01-24T08:59:00.000-08:00

Sista dansen med Monica, Hammar förlag

Fyllde januaridagens vemodskvot genom att på nytt läsa Jan Sigurds text i boken Sista dansen med Monica. Satt sen och plockade upp valda låtar med Monica på You tube. Tittade på Hans Jonssons bilder. Solen försvann över grannens tak.
Det är mörkt nu. Men ljuset från musiken fyller rummet. Allt blir uthärdligt.
"Tiden är ingenting."

Boken säljs bland annat av bokhandeln i Konstmuseet i Göteborg.

Happy Year of The Dragon

2012-01-24T02:33:00.000-08:00

12.6X12

Photo and copyright Bill Spira.
He still works with his Hasselblad and with film.

Frid är ett bedrägligt tillstånd

2012-01-23T02:25:00.000-08:00

Stavgång, tidigt idag. Frusna droppar i björkarnas bidande knoppar. Dimma över vattnet. Stannar, ser ut över fjorden. Kalvö knappt synligt, reser sej ur vattnet, hotfull som en u-båt på väg in i fjorden. Solen tränger långsamt igenom dimbanken över taken på Tjolöholm. Och så ljudet av flygande svanar. De syns inte. De kommer inne i dimman. Och så för ett par sekunder dyker de upp i luftrummet strax över vattenytan. Högt över dem ett flygplan på väg in mot Landvetter. Det smyger tyst, grön inflygning. Kusligt vackert. Solens strålar reflekteras i vingarnas underkant. När det kommer lägre hörs det allt tydligare. Frid råder. Så framkallas minnet av gårdagens läsning;

"Det börjar som så att jag en gång plötsligt får se, på den klarblåa sensommarhimlen (och himlen i september 39 var underbart blå, utan ett moln), någonstans högt högt däruppe tolv stycken glänsande pricker. Hela det ljusa himlavalvet fylls av ett dovt, monotont brummande som jag aldrig hört förut. Jag är sju år gammal, står på en äng (kriget hann ifatt oss i en by i östra Polen) och stirrar på prickarna som nätt och jämnt rör sig över himlen. Med ens hörs i närheten, borta vid skogen, ett fruktansvärt dån, jag hör hur bomber briserar med ett helvetiskt brak (att det är bomber får jag veta senare, för i den stunden vet jag ännu inte att det finns någonting som heter bomb, själva begreppet är främmande för mig, ett barn från en gudsförgäten trakt, som ännu inte vet vad radio och bio är för någonting, som inte kan läsa och skriva och inte har hört tals om krig och bomber som dödar), och jag ser hur jorden sprutar upp i luften som jättefontäner. Jag vill springa åt det hållet, mot den otroliga synen, den är lockande, överväldigande, och jag har ju inga erfarenheter av krig och kan inte se orsakssambandet, mellan de silverglänsande flygplanen, bombdånet, den sprutande jorden, träden som flyger i luften - och att döden hotar mig. Så jag springer iväg bort mot skogen, ditåt där bomberna faller och exploderar, men en hand tar tag i min arm bakifrån och fäller omkull mig på ängen. ´Ligg´, hör jag mammas darrande stämma, ´rör dig inte´. Och jag minns ännu hur hon trycker mig intill sig och säger någonting som jag inte vet någonting om, som jag inte vet vad det är och som jag vill fråga henne om senare, hon säger: ´Där är döden, mitt barn´."

En hund skäller bortåt Finnagården. Någon startar en motorsåg. Jag har stannat upp vid stranden. Står still mitt i mej själv. Min stund på jorden.

Citatet hämtat ur DN Kultur, 21 januari 2012. Texten skriven av Ryszard Kapuscinski. En människa går inte bort ensam hämtad ur Minnesövningar 1962/1997, översatt av Anders Bodegård.
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/ryszard-kapuscinski-en-manniska-gar-inte-bort-ensam

Polska institutet arrangerar möten mellan det polska och det svenska. Ikväll med Bodil Malmsten:

http://www.dn.se/pa-stan/mer-pa-stan/bodil-malmsten-moter-polska-forfattare

August Strindbergs handstil

2012-01-22T10:43:00.000-08:00

Apropos Strindbergs piktur
Björn Wiman skriver i dagens krönika i DN, Kultur; "Själv har jag till exempel alltid tolkat Strindbergs lätt igenkännbara handstil som ett subjektivt uttryck för hans personlighet, en hårt inkapslad aggression. Helt fel, förklarar Strindbergsforskaren Göran Söderström. Alla som var anställda på Kungliga biblioteket fick lära sig att skriva med denna piktur."
http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-de-odragligaste-personerna-ar-ofta-ocksa-de-basta-forfattarna
Så är det. Man får inte vara för snabb i sina tolkningar och uttalanden. Det har man blivit påmind om just i dessa dagar.

August Strindbergs testamente

Facsimil av Strindbergs testamente
Boktryckare Rundqvist i Göteborg utgav 1973 ett särtryck av August Strindbergs testamente. Detta särtryck på åtta sidor innehöll förutom en facsimil (med de överstrukna raderna) av Strindbergs sista vilja en uppsats av Harry Järv "Strindbergs testamente nu i Kungliga biblioteket". Handlingen hade varit på villovägar i både Berlin och London och återbördades till Stockholm först 1971. - Spännande läsning, utlovade boktryckare Rundqvist när han förärade mej särtrycket som han 1973 mångfaldigat och utgivit i en upplaga av 500 exemplar. Ytterligar en artikel fick plats; "Varför glömdes Fanny Falkner? skriven av Edvin Trettondal".
Nu när det är 100 år sen som Strindberg dog kommer vi att översköljas av påminnelser. Detta är bara början. Till allt annat var Strindberg också fotograf. Han var en man som kunde många konster.

Med den första semlan kom den första snön

2012-01-22T08:22:00.000-08:00

En förvarning om snö

Himlen mörknade och tillvaron ljusnade.
Mildred kallade semlan för sländan.

När Ross blev Hasselblad

2012-01-21T08:57:00.000-08:00

Skylten som Harry Janson tog ner

När Victor Hasselblad startade med kameratillverkning kallade han sitt företag Ross AB. Det blev även namnet på kamerorna. "Det nya bolaget bildades i januari 1941. Jag ville ha ett kort namn, lätt att uttala på alla språk. Efter oändligt dividerande utkristalliserade sig två namn. Den ena var Sarek och det andra Ross. Jag tyckte Sarek lät för slaviskt och därför blev det Ross... Det (Sarek) såg bra ut och jag nästan ångrade namnet Ross, mycket av den orsaken att det finns en engelsk firma, Ross Ltd, som tillverkar objektiv. På internationell marknad kan namnlikheten tänkas åstadkomma för bägge parter icke önskvärda förväxlingar. En ändring av namnet innan kameror för den civila marknaden släppas ut är därför tänkbar."
Dessa tankar hittade jag på ett av Victors brevutkast när jag en gång i tiden sökte bland VHABs dokument.

Edward P Curtis kommer med en idé
Ross AB låg vid Odinsplatsen i Göteborg och i begynnelsen tillverkade man spaningskameror för det svenska försvaret, mest flygvapnet. Men redan 1943 började man på Victors önskan skissa på en kamera för den civila marknaden. På de första utkasten kallas civilkameran för Rossex.
Det var först när Victor besökta Kodak i Rochester som kameranamnet ändrades till Hasselblad. Förslaget lär ha kommit från förre flyggeneralen Edward P Curtis som efter andra världskriget hade en hög post inom Kodak, "vice president". http://www.af.mil/information/bios/bio.asp?bioID=10137

Harry tog ner skylten
Den civila Hasselbladaren presenterades 1948 och började levereras året därpå. Dessförinnan hade man också tillverkat ett stor antal småbildsprojektorer, även de försedda med namnet Ross. För ett annat företag tillverkade man urverk till pendyler och kugghjul till SAAB. En bit in på 1950-talet var det dags att flytta all tillverkning från Odinsplatsen till det klassiska Hasselbladhuset. "Jag var den siste att lämna den gamla verkstaden. Det var jag som tog ner skylten", berättade Victors förtrogne Harry Janson.

Dagens Nyheter om Kodak

2012-01-20T02:09:00.000-08:00

Citerat ur DN, 20 januari 2012

Man ska ju inte kasta sten i glashus. Publicerar man något är det lätt att fel smyger sej in. Jag är inte den som brukar hötta med pekpinnen. Men i dagens DN avslutas en artikel om Kodaks dålig ekonomi med en kort resumé över Kodaks tidiga milstolpar; "På det följde många decennier av vinstgivande verksamhet i takt med att fotoalbum fylldes med så kallade Kodak moments (Kodak-ögonblick), fotade med Instamatic-kameror och film från Kodak och framkallade i företagets labb. Därtill har närmare 80 Oscarsvinnande långfilmer fotats på Kodakfilm - och astronauten Neil Armstrong förevigade sina första steg på månen med en av Kodaks kameror."
Det är väl ändå lite pinsamt för Sveriges ledande dagstidning att missa så grovt. Kameran på månen var av välkänt svenskt ursprung, eller hur. Filmen i kameran var dock Kodaks.
Men så var det det där med glashus. När jag 1998 redigerade Hasselblads tidskrift Forum publicerade vi, i en lång artikel om rymdfotografi, just bilden av det som kallades det första steget på månen (Armstrongs eller Aldrins?). Artikelförfattaren H J P Arnold påpekade sedan i ett surt brev att bilden av steget på månen är vänd upp och ner. "Shame on you", skrev han.
Är det därför jag är på krigsstigen idag? Sårad av en bagatell - för vad är upp och ner på månen? DN har ju också bara redigerat in en artikel som man köpt från TT, författad av Tina Magnergård Bjers. De kan ursäkta sej med det och får väl skicka min lilla synpunkt vidare. Nu är månäventyret historia sen länge, men snälla försök minnas att kameran hette Hasselblad, åtminstone ett tag till.

Ur Hasselblad Forum nr 3&4, 1998

Från Hasse Persson till Weegee

2012-01-19T04:33:00.000-08:00

WEEGEE´S PEOPLE, Essential Books 1946. Weegee är aktuell just nu på galleri i New York: http://stevenkasher.com/html/home.asp

Efter att igår ha bläddrat igenom Hasse Perssons bok Amerikabilder, Hammar Förlag, vände jag mej idag till gamle Weegee. Du vet hur det är, tankarna kommer och går.
Weegee´s People kom ut efter Naked City och som ett resultat av ett helt förändrat fotografiskt arbete. Istället för att följa efter polisbilar och brandbilar och leta upp olycksplatser som i sin första bok ställde Weegee bilen och tog sej runt i New York på annat sätt, fortfarande dock nattetid. Frukost intog han inte förrän efter klockan 9 - på kvällen. Sen gav han sej ut på jakt, nu var siktet inställt på människor, de flesta leende, skrattande - alla utom de som sov i skrymslen men var i minoritet i boken.
"My first stop would be Julius´ in the Village, to see if there were any messages for me... then to the Café Royal for blintzes with sour cream, then to Sammy´s on the Bowery for a few highballs - and on to Eddie Condon´s for some sweet and hot music."
Där fick vi en hint om vilka drycker och ställen som gällde vid mitten 1940-talet i stan som Charlie Parker då börjat kalla The Big Apple.
I slutet av sitt förord berättar Weegee något om sitt sätt att fotografera: "I am often asked what kind of Candid Camera I use - there really is no such thing - it´s the photographer who must be candid. I took all the photographs in this book with a 4x5 Speed Graphic Camera, using Eastman Super Pancro Press Type B film, midget-sized bulbs, the exposure 1/200 part of a second stopped down to F. 16."
Jämför Hasses sätt att fotografera på Studio 54, se tidigare inlägg. Ingen av fotograferna smög omkring med spionkameror precis. Det är väl också en form av candid photography, en väsentlig faktor när det gäller att försöka skildra den så kallade verkligheten.
Jag undrar så smått om inte Hasse själv missförstått sin egen rubrik? Åter till verkligheten tycker jag ska stå för ej iscensatt fotografi. Det äventyret kan genomföras både med analog och digital teknik. Eller?

Uppslag ur katalogen Åter till verkligheten.
Fotografiet av Hasse Persson tagit av Kjell Åke Gustafsson, Konsthallen Hishult.konsthallen.
www.hishult.com

Mera om Hasse Persson och Hishult

2012-01-18T08:46:00.000-08:00

Åter till verkligheten. Katalogomslaget utvikt.

Vad menar Hasse Persson med rubriken
Åter till verkligheten?
Måste erkänna att jag blev konfunderad över rubriken på Hasse Perssons utställning. I katalogtexten ger han en förklaring: "Den tidigare analogt arbetande fotografen var däremot tvungen att med stor möda fånga verkligheten, ´allt´, på film i själva exponeringsögonblicket."
Han menar att man då kom närmare verkligheten. Alla kommer inte att hålla med.
Även om man då inte kunde kolla resultatet på direkten återstod ändå en hel del efterarbete och därmed möjligheter att påverka, förändra resultatet. Och uppfattningen om det vi kallar verklighet kan vi diskutera länge.
Fotografierna i katalogen är alla tagna på den famösa Studio 54 i New York City, där kändisarna snavade över varann och drogerna flödade. "- Studio 54 var ett hedonistiskt paradis, efter p-pillret men före aids, och då man fortfarande trodde att kokain var ett hälsopreparat!" Eller som författaren Truman Capote såg saken: "Det här är framtidens nattklubb. Den är helt demokratisk. Pojkar med pojkar. Flickor med flickor. Flickor med pojkar. Svarta och vita. Kapitalister och marxister. Kineser och alla andra i en enda stor blandning." Det var han som skrev rysarreportaget Kallt blod, en annan skildring av Amerika.
Men Hasse Perssons utställning omfattar långt mycket mer. Den är en sammanfattning av 24 års idogt kameraarbete i Amerikas Förenta Stater. Det mesta redovisat i en serie böcker, inte minst den senaste som heter just Amerikabilder, en fotoessay. Den består av många verkligheter. Av resor kors och tvärs genom landet på ont och gott. Skratt och tårar. Förtryck och frihet.


Amerikanska vykort utgivna av Konsthallen Hishult fotograferade av Hasse Persson: "Med tiden utvecklade jag en teknik med att använda blixt, plus att jag lät slutaren vara öppen i upp till 30 sekunder för att också kunna utnyttja ljuset från discokulor och ställets egna blixtanläggningar. Resultatet blev att jag då också kunda fånga upp rörelserna på dansgolvet."

Hasse och hans böcker
Vid sidan om en lång rad utställningar, i Sverige och utomlands, var Hasse Persson 2000-2005 konstnärlig ledare på Hasselblad Center i Göteborg och därefter chef för Borås konstmuseum 2006-2011.
Idag verkar han som internationell curator och rådgivare i fotografi för Bukowskis.
Hasse Perssons böcker: New York, kontrasternas stad (Spektra, 1969), Amerikabilder (Spektra 1975), New York, New York (Prisma, tillsammans med Bobo Karlsson, 1981), Drömmen om Kalifornien (Prisma, tillsammans med Bobo Karlsson, 1984) och Amerikabilder, en fotoessay från USA 1968-1974 (Hammar förlag, 2006).

"För mig är kameran en nyckel till verkligheten", Hasse Persson i Amerikabilder, Hammar förlag, 2006. Boken går att skaffa än idag.

Utställningen Åter till verkligheten visar bilder på fem olika teman: Porträtt, Politik och Religion, Rasismen i Amerikanska Södern, The raise and the fall of Studio 54 samt Återresan 2002.
Åter till verkligheten öppnar på lördag 21 januari. Hasse är där. Pågår till 11 mars 2012.

Välkommen till Hishult!
Hälsningar Kjell Åke Gustafsson
www.hishult.com

Victor Hasselblad som filmare

2012-01-18T04:40:00.000-08:00

Mannen bakom kameran

"Vicke var också intresserad av att filma. Vi reste en aprildag 1929 på hans motorcykel till sjön Lygnern där Vicke visste att det fanns en hägerkoloni. Vi tältade för att kunna gå upp mitt i
natten och förbereda osss för filmning när det dagades."
Så berättade Matz Bergman för mej när jag i mitten av 1990-talet reste runt och intervjuade olika personer som haft samröre med Victor. Jag hade då börjat skriva på boken Victor Hasselblad Mannen bakom kameran.

Victor Hasselblad som filmare. Bilden är tagen av Matz Bergman, lördagen den 13 april 1929, Fjärås bräcka. Victor och Matz hade blivit vänner under militärtjänstgöringen i Uddevalla några år tidigare.
Bilden hämtad ur Evald Karlstens bok Hasselblad, Gullers förlag 1981.

En av Victors filmkameror. Denna Cine-Kodak Royal hade han förmodligen införskaffat vid ett av sina många besök på Kodak i Rochester.

Victor filmade flitigt men jag har inte lyckats hitta någon av alla dessa filmer. I ungdomen, under 1920-talet reste han mycket både i Sverige och i Europa och fotograferade, samtidigt filmade han. Hemkommen sammanställde han bilder och redigerade sina filmer för att under den mörka årstiden resa ut och hålla föredrag beledsagade av bilder och korta filmer. Victor återupptog sitt filmande när han blev äldre. Filmkameran fick följa med såväl till Brasilien som till Kenya. Men de senare filmerna redigerade han inte. - Det fanns inte tid till det, berättade hans trotjänare Harry Janson.

Bruksanvisningen till Victors Cine-Kodak Royal.

Uppslag ur bruksanvisningen.

Victor lät göra en väska som passade filmkameran och tillbehör som exponeringsmätare.

Victor vid sin motorcykel av märket Husqvarna. Foto P O Swanberg.

Anton Corbijn Inwards and Onwards

2012-01-17T08:11:00.000-08:00

inwards and onwards by Anton Corbijn,
cover Gerhard Richter

Anthony Kiedis, West Palm Beach 2003
copyright Anton Corbijn

Alexander McQueen, London 2007
copyright Anton Corbijn

Lucien Freud, London 2008
copyright Anton Corbijn

Once again Anton Corbijn's new series of portraits reflect his great interest in people who devote themselves to creative processes. Photography critic Francis Hodgson, former director of the photography department at Sotheby’s London, has written an introductory essay for the book on the phenomenon Anton Corbijn, and succinctly describes the latter’s formula for success: Corbijn “owes his good name to a certain incorruptibility, which comes from the fact that (...) he never saw himself as a camera slave to the rich and beautiful, but as an equal partner to creative minds.”

INWARDS AND ONWARDS

Anton Corbijn

Published by Schirmer/Mosel Verlag, 2011

80 pages, 36 duotone plates

ISBN 978-3-8296-0558-8
http://schirmer-mosel.com/homee1/about_sm.htm

INWARDS AND ONWARDS

visas just nu på Fotografiska i Stockholm.

Boken finns tillgänglig i Fotografiska webshop.
http://fotografiska.eu/webshop/Produkter/Boecker/Inwards-And-Onwards

Lyssna på Anton Corbijn när han berättar om sitt sätt att fotografera:
http://youtu.be/S3-LMoOEyAk

Hasse Persson i Hishult

2012-01-17T02:38:00.000-08:00

Say Cheese. Larry! Malibu 1980. Foto Hasse Persson

ÅTER TILL VERKLIGHETEN
kallar Hasse Persson sin utställning, nu på Konsthallen i Hishult.
Vernissage 21 januari 12 - 17.00.
Presentation kl 14.00

På vernissageinbjudan ställs man face mot face mot den överlägset smilande Larry Hagman, J R från Dallas. Vad allt kan man inte läsa in i detta cyniska leende? Känner du också en obehaglig kittling längs ryggraden? Och vad representerar han? Och bilden? Ärlighet? Överdriven smartness? Skulle du köpa en begagnad bil av honom? På vilket sätt representerar han verkligheten?

Hur hittar du Hishult i verkligheten?
Kolla:
http://www.hishult.com/index.html

Ernest Cole på Hasselblad Center

2012-01-16T13:01:00.000-08:00

Boy in school

Trainstation

Boys playing

UTSTÄLLNINGEN ERNEST COLE PÅ HASSELBLAD CENTER
Vernissage fredag den 20 januari, 18.00 - 19.30.
Gunilla Knape inviger utställningen som sedan visas till och med 18 mars 2012.

När det gäller vernissagen kommer fyra personer som personligen träffat Cole. Håkan Berg som mötte honom både i Sverige och i New York; Håkan Ludwigson som bjöd in honom till en föreläsning på Fotoskolan; Göran Lidén (Skarliden Galleri i Vara) som var med i ungdomssektionen av SFF och träffade Cole i Göteborg; samt Leif Eklund (Halmstad) som var med under installationen av Coles bilder i Konsthallen vår-vintern 1971.

Varmt välkomna och vänliga hälsningar

Gunilla

De flesta av Coles bevarade fotografier finns i Sverige. Den mest omfattande samlingen tillhör Hasselbladstiftelsen och det är ur denna samling urvalet till utställningen gjorts. Merparten av fotografierna är utställningskopior som Cole själv gjort och många av bilderna existerar bara i enstaka exemplar. Flera av dem visas nu för första gången i en utställning i Europa. Från september 2010 till december 2011 turnerade utställningen i Sydafrika där den visades på fem olika platser:
Johannesburg, Kapstaden, Port Elizabeth, Durban och slutligen i Ernest Coles township Mamelodi, öster om Pretoria.

Gunilla Knape är curator för utställningen och efter 16 år på Hasselbladstiftelsen blir detta hennes sista utställning.
Hon har varit chef på Hasselblad Center, curator och de senaste åren forskare vid Hasselbladstiftelsen. Gunilla slutar nu för att arbeta vidare med egna projekt.

Copyright The Ernest Cole Family Trust

Johan Rheborg är inte alltid rolig

2012-01-14T14:45:00.000-08:00

Han har en allvarlig sida också. Som alla duktiga komiker. Se bara på hans egna bilder som visas i hans blogg:

http://rheborg.blogspot.com/

Anton Corbijn på Fotografiska i Stockholm

2012-01-14T08:39:00.000-08:00

Hasselblad FORUM 3 1997; U2, Dublin 1991, foto Anton Corbijn

Nu ställer han ut Fotografiska i Stockholm. Under buller och bång. Intervjuad av Skavlan i teve. Breda artiklar i alla stora tidningar. Om Anton Corbijn. Utställningen pågår 14 januari - 15 april.

Anton i Forum
Skrev om hans bilder i Forum 1997: "Inför besatthet blir vi ofta generade. Men Corbijn charmar oss med fräckhet. Han är en anti-estet, vars bilder kan vara som en busvissling på en kammarkonsert. Hans bästa bilder har samma sorts råhet som en tidig Bruce Springsteen. Spänningen uppstår när bildens tunga ackord bryts mot de spröda, som svart mot vitt, som dur mot moll. Corbijn utnyttjar Hasselblads kvadratiska format inte genom att fylla bilden med stjärnan (the rock-star) som lyser utan genom att lämna ytor där något störande händer. En vägg krackelerar, trasiga moln jagar över en himmel, trädgrenar böjer sig spretande in i bildens kanter och drar i uppmärksamheten, stör den eventuella harmonin."
Sen dess har det hänt mycket. Förra sommaren ställde han ut på FOAM, Amsterdams fotografiska museum. Den utställningen döptes till INWARDS AND ONWARDS.

Georg Cederskog skrev i DN:
http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/pa-jakt-efter-det-icke-perfekta

Fotografiskas hemsida:
http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/pa-jakt-efter-det-icke-perfekta

Hasse Eson död

2012-01-13T08:42:00.000-08:00

Hasse Eson i studion, Radio Uppland, 1987. Foto Lennart Engström.
Ur boken "Uppsala på nära håll", Hammar förlag 2011.
I boken porträtterar Lennart Engström på ett ömsint sätt sina medmänniskor i och kring Uppsala.

Var inne på Pennies from Heaven på Södra vägen i Göteborg. Evert berättade att han nyss fått höra om Hasse Esons bortgång. - Och jag som skickade ett mejl till Hasse för fjorton dar sen, sa jag. Då förstod jag för han brukade svara ganska promt.
Hemkommen googlade jag på Hasse och fick upp den här texten från Radio Uppland:

Hasse Eson har avlidit

Hasse Eson, tidigare mångårig medarbetare på Radio Uppland och Enköpings kanske mest kända kulturprofil, har avlidit efter en tids sjukdom.

Hasse Eson har skrivit flera böcker om Enabygden och varit eldsjäl bakom krönikespel som "Sju dagar - när Gud skapade Enköping".
Han engagerade sig också för Enköpings kulturhistoria, bland annat i kampen för att rädda det gamla stadshotellet.
– Han har satt upp så många revyer, teatrar och kyrkospel. Han har skrivit så många böcker om Enköpings historia, och han hade ett otroligt arkiv hemma med urklipp från 1900-talets början fram till nu. Allt det här är en stor skatt för Enköping att ha, säger vännen och medarbetaren Birger Eriksson.
– Med Hasse Esons bortgång försvinner en stor del av spontaniteten i Enköping.
I radio var han en egensinnig och älskad programledare och firarvärd med en finurlig humor. Han fick Radio Upplands kulturpris.
Anders Grape, kyrkoherde i Enköping och nära vän, minns en genuin människa som aldrig gjorde något för egen vinning.
– Han har haft en otroligt stor betydelse för länet. Det är sällan man möter en person som är en sådan inspiratör, så oerhört kunnig och hela tiden får med sig människor i det han vill genomföra, säger Anders Grape."
Hasse Eson blev 83 år gammal.

Hasse som arbetskamrat på Kodak
Evert och jag kände Hasse från en annan sida. Vi hade lekstuga på Kodak på 60-talet. Hasse var vår lekledare. Han kom med idéer och vi lyckades genomföra en hel del. Filmen med Lasse Åberg på Mälarens is har jag nyss berättat om då jag skrev om Stig Helmer. En annan gång spelade vi in med Ulf Thorén. En tredje gång med Pekka Langer. Och så vidare.
Hasses stil gick ofta åt det absurda. Så hade han också tillhört Lasse O Månssons vänkrets. Kontrasten med Hasse och de slipsförsedda businessmännen var minst sagt uppfriskande. Hasse gjorde ingen skillnad på hög eller låg. Han smädade uppblåstheten i fyndiga vistexter. Han fick alla att lyssna.

På skiva med Hasse Esons sångtexter. Hasse, med Chaplinstuk, längst till höger.

Efter Kodak
Så slutade vi på Kodak och gick åt olika håll. Kontakten blev mer sporadisk, men den höll i sej. Hasse berättade om sin initiativ i Enköping och om Upplands radio. Han skickade mej urklipp ur tidningar från 1912, typ. Oss emellan var han densamme som under 60-talet. I hemmastudion var han någon annan.
1988 kom han med sin gröna bok Med små vita blommor. "... från Enköpings Hemingway" skrev han lagom självironiskt på försättsbladet.

Med små vita blommor kallade han boken. Länge hette den Två liter söt. Ett tag kallade han den Mjökdags och Garbo.

Hasse Esons julbrev
Förförra jul levererade Hasse ett julkåseri till den här bloggen. Vill du läsa det nu? Annars hoppar du över.

Foto Björn Breitholtz

En julberättelse

Det var julafton. Som vanligt skulle vi framåt kvällen åka till morfars bondgård i Villberga och fira där. Så hade vi alltid gjort. Lösa klappar och julklappssäcken stod packad i stora rummet på Hejargatan i Fanna. Från vårt stora rumsfönster såg man både kyrkan och åsen. Doktor Nilsson kom i julmånaden hem till morsan som var sjuk och hade magsår.
- Underbar utsikt ni har, sa han.
Doktorn bodde på Fjärdhundragatan 50 i själva staden, och såg antagligen kyrkan och åsen därifrån också, tänkte jag. Men han måste ju hitta på något att säga, och valde det där med underbar utsikt. Han kunde ju inte säga att vi hade underbart stor lägenhet. Men morsan blev glad för utsiktsberömmet, och magsåret höll i sig.
Farsan kom på idén att han skulle gå ner i vedboden i källaren och hugga litet ved, vilket morsan tyckte var onödigt på julafton, och det tyckte nog farsan också, för han gick i stället till grannen Roland som bjöd på glögg och några supar, och det tyckte morsan var ännu mer onödigt än att gå ner i källaren och hugga ved. Efter en stund kom farsan hem med hatten långt bak i nacken, god och glad och med en bjudcigarr i munnen.
- God jul, sa han till morsan som genast röck av honom hatten och cigarren. Sedan fick farsan, fast klockan bara var tre på eftermiddagen, gå och lägga sig och vara tyst och inte svara i telefon och önska någon god jul, eller gå ner i källaren eller något annat.
Klockan fyra skulle min kusin och hans mamma och pappa komma och hämta oss i deras Ford V8, men pappan var inte nykter så mamman körde bilen. Hon tordes inte köra uppför Hejargatsbacken som hon trodde var hal, så vi fick kånka med våra julklappar två kilometer till Stockholmsvägen där Forden stod och väntade. På denna tid 1947 var det snövintrar och kallt.
Det blev trångt i bilen med deras julklappar och våra julklappar och sju påbyltade människor. Alla pratade i mun på varandra men inga lyssnade. Morbror som inte fick köra tyckte att moster som körde, omväxlande körde för fort eller för sakta och sa det ideligen. Hon sa att hon inte lyssnade på vad han hade att säga beträffande bilkörningen. Brorsan Per-Olov och jag och vår kusin, satt tysta och tänkte väl på julklappar, och hoppades att vi snart skulle vara framme .
När vi kom till Grillby tordes moster inte köra över den höga och förmodat hala järnvägsviadukten. Farsan ville att vi skulle stanna och erbjöd sig köra över viadukten, men det tyckte inte morsan var ett bra förslag, utan vi fick köra en stor omväg genom samhället för att komma till morfars bondgård. Jag trodde inte att moster skulle tordas köra uppför backen till gården heller, men min morbror Sven, som bodde på gården, hade sandat så det gick fint att komma upp. Väl inne i köket bjöd morfar August på glögg ur de stora Råbyglasen spetsat med brännvin till karlarna, och vi andra fick sockerdricka.
Julmiddagen i köket var ståtlig med girlanger i taket, en stor och varm järnspis, väldiga ljusstakar och fjorton personer vid bordet, och en myckenhet med mat.
Morbror, som lätt kunde bli rörd, beställde fram Bibeln och jag skulle läsa julevangeliet. Det var ett ganska långt läsande och han avbröt mig efter en stund och tyckte att han själv skulle fortsätta att läsa i raskare takt. Moster, ogillade att han tog över mitt läsande, och sa högt och tydligt att det inte kändes minsta högtidligt när han läste, varvid morsan tyckte det var nog med läsandet ur Bibeln varför den lades undan. Under tystnaden som då uppstod passade morbror på att hålla tal. Han höll alltid tal när släkten samlades. Eftersom det nu var julafton kunde det bli ett tal till själva julen, eller till korna i lagården, eller till precis vad som helst.
- Kära vänner, om talet riktade sig till oss, respektive kära kor eller annat. Moster for upp direkt.
- Nu är du tyst, fräste hon. Morbror blev tyst för han hade fått sig islaget en stor sup. Morbror åt egentligen ingenting. En liten potatis och en anjovis var och blev hans förtäring under julkvällen. Och så suparna. Jag tyckte synd om min morbror som inte var minsta hungrig.
Julklappsutdelningen var en lång ceremoni med tomten som mormor Hilda sa skulle komma från närbelägna byn Håra, där han lämnat klappar och nu var det vår tur. Efteråt serverades kaffe och tårta och trestjärnig konjak och moster skällde på morbror och sade att han inte skulle dricka så mycket, och morbror svarade att de som kände honom visste att han aldrig gjorde det. Nu är det färdigdrucket för min del sade han, och moster sade att det ville hon allt gärna se först. Barnen, och jag som räknades nästan som vuxen, hade våra julklappar att syssla med.
Alla släktingar bodde kvar i gården på julnatten. Det fanns många rum i huset och alla gick och lade sig runt 12-slaget. Det var bara morbror som gick omkring i salen och köket och letade efter pilsner.

De flesta av oss gick i julottan i Villberga kyrka som låg så nära. Klockan sex började den. Hela min lilla familj var med. Brorsan också fast han var så liten. Morsan och farsan sjöng med i alla psalmerna.
När vi kom hem efter julottan lyste det i lagården. Morfar och mormors syster Emilia, hade börjat med mjölkningen. Mormor hade dukat fram julskinka och smörgåsar på bordet i köket.
Min familj och min kusins familj skulle åka hem till staden på annandagskvällen. Det kändes inget roligt, jag hade ju fortsatt lov så jag stannade kvar hela lovet.
Men lillbrorsan följde med hem till Hejargatan förstås.
Jularna på gården gick så fort. Jag önskade att alla skulle vara lediga så vi skulle få vara tillsammans länge, länge. Helst alltid.
Men så blev det aldrig.

Hans Torsten Eriksson
Enköping

På Mälarens is; filmfotograf Harry Dittmer, skådespelare Lasse Åberg, Hasse Eson.

Livet går alltid så fort. Jag kommer att sakna dina glad utrop och överraskningar.Sångerna. Men också att minnas stunderna av allvar, när melankolin öppnade sej och slog till som en förrädisk rävsax. Vi skulle ha träffats till våren. "Men så blev det aldrig." Livet går alltid så fort. Eller hur Hasse?

Monica Englund på ArtPhotoCollection i Göteborg

2012-01-12T08:47:00.000-08:00

Monica Englund

Perséfonetid

21 januari – 26 februari 2012

Svartvita bilder av groende, blomstrande, vissnande varelser ur växtriket.

Tekniken är gummitryck, en drygt sekelgammal metod att framställa fotografiska bilder på akvarellpapper via bl.a.
pensling med färgpigment som exponeras i UV-ljus. Varje bild blir unik och hållbar.

Utställningens namn syftar på den grekiska myten om Perséfone, dotter till skördens gudinna Démeter,
som rövades bort av Hades, underjordens härskare, för att bli hans maka. Efter förhandlingar
med Hades lyckades Démeter förmå honom att låta Perséfone vistas ovan jord halva året.
När hon återkommer spirar livet på nytt….

Vernissage 21 och 22 januari.

Välkommen.

Galleri ArtPhotoCollection, Hedåsgatan 5, Göteborg.

Mer info om fotografen finns på www.artphotocollection.com

berndt petterson på norrköpings museum

2012-01-12T03:07:00.000-08:00

Vernissageinbjudan i påse

SE PÅ petterson i PÅSE. Det hände i Norrköping mellan 12 jan och 2 februari 1966. petterson var en del av det omsusade 60-talet. I påsen medföljde hans CV. Och spridda citat. Som; "När jag talar om vädret vet jag vad jag talar om." Schwitters, en källa till inspiration för berndt.

Apropos utställningen på Valand i Göteborg borde jag nämnt att Gilbert Holmströms orkester spelade.

berndt petterson på Maneten i Göteborg

2012-01-11T07:34:00.000-08:00

berndt petterson
Vernissageinbjudan, Maneten Göteborg 9 - 22 september 1964

Det är 2012. Plötsligt är det tio år sen konstnären berndt petterson dog (1930 - 2002). As Time Goes By, skulle han spelat. I ett minnesord av Ove Säverman i DN blev berndt kallad "Trumpetarnas tecknare". Det var han bland annat. Fast han tecknade nog lika gärna saxofonister. Eller skådespelare. berndt drabbades av MS och blev rullstolsburen men det hejdade honom aldrig. Ibland när jag befann mej i Stockholm ringde jag berndt och frågade om vi skulle gå ut en stund och då tvekade han aldrig. Vi packade in oss i min bil och körde till utställningar eller till musikklubbar om kvällarna.
Det var Ronney Henningsson som presenterat mej för berndt och det var på Galleri Karlsson på Vidargatan, if you recall. Där på Bosse Karlssons galleri hände mycket. Hela tiden.
Säverman skrev vidare om berndt: "Han kom i en taxi med rullstol och ritblock, placerade sig nära estraden eller scenen, ivrigt tecknande, ivrigt konverserande, alltid motvalls men också med ett hästminne för människor, melodier, musiker och en förmåga att känna igen varenda trumpetare av betydelse."
Det är dags att minnas berndt i år.

I Feckalura i Rydboholm

2012-01-10T09:02:00.000-08:00

Ur farfars album

Conny Ryndal berättar att bilden av musikanter och danslystna är tagen i Feckalura i Rydboholm, strax söder om Borås. I bakgrunden kan man urskilja stationshuset, säger Conny som är lokal stigfinnare. Mannen i mitten i nedre raden är Elis Bylund, han med fiol och hatt.
Vid samlingsplatsen Feckalura korsades flera vägar. Undrar varför det hette så?

Damer i farfars album

Farfar Gunnars album

Francesca Woodman i K special på fredag den 13

2012-01-10T04:06:00.000-08:00



K special: Fotot, Francesca och fallet

Efter en lång tid av känslomässiga stormar kastar sig Francesca Woodman ut från ett fönster i New York 1981, bara 22 år gammal. Idag, trettio år senare, är hennes fotokonst mer uppmärksammad och aktuell än någonsin. Filmaren C. Scott Willis har haft tillgång till såväl Francescas dagböcker som hennes sällsamma svartvita bilder och videor. Det har blivit en dokumentär om hur en spröd konstnärssjäl kan födas i den robustaste av familjer. SVT2 fredag 13 januari kl 20.00 http://en.wikipedia.org/wiki/Francesca_Woodman http://www.heenan.net/woodman/

Who designed the Kodak Instamatic camera

2012-01-10T03:24:00.000-08:00

My Instamatic camera was sold by Hasselblads foto in Göteborg 1965.

But who designed this famous camera? I took a look in Douglas Collins´ book The Story of Kodak: "...in the late 1950s Kodak engineers initiated a secret design plan known as ´Project 13`. When work on it was wrapped up in 1961, the new camera crafted by this group was called the ´Instamatic´..."
I went further and asked my old friend Todd Gustavson at George Eastman House in Rochester, NY and here is his answer:

Dean Peterson lead the Kodak team for the Instamatic cameras. see:

http://en.wikipedia.org/wiki/Dean_M._Peterson

Garantitiden löpte ut den 1/12 1965. Good luck.

Bill Spira From his first roll 2012

2012-01-08T14:09:00.000-08:00

12.1x3

Är Kodak på fallrepet?

2012-01-08T09:30:00.000-08:00

Kanske borde jag visat en rulle Kodak Tri-X eller Kodachorme II. Ingen av dessa fanns till hands. Jag tog i stället fram den Instamatickamera min far köpte till vårt bröllop 1963. Jag har behållit den som en kuriositet. Äktenskapet höll bättre än kameran. Den gick sönder redan till middagen. Men ska jag var ärlig var det succén med Kodak Instamatic som gjorde att jag 1966 fick börja som redaktör på Kodak AB.

Instamatic en revolution
Den lilla kameran, Instamatic 100, som lanserades 1963 hade åstadkommit en revolution inom amatörfotografin. Det var bara att titta, knäppa och dra fram. Filmen låg färdigladdad i sin patron. Bara lägga in en ny när den gamla var slut. Äntligen hade man nått fram till det som George Eastmans drömde och formulerade som slogan för sitt nystartade företag 1888; You press the button, we do the rest.

Kameran var enkel
Nästan allt på Instamatic var i plast. Till och med linsen var i akryl. Den hade 43 mm brännvidd, f/11. Fix-fokus förstås. Bildformatet var 28 x 28 mm, alltså kvadratiskt. Filmens format kallades 126.
Man knäppte. Det räckte sen med ett enda drag för att vara framme vid ny filmruta. Du behövde inte ta i filmen, inte trä den på några spolar, inte återspola. Numret på filmrutan visades i ett litet fönster på kamerans baksida.
Det fanns film för svartvita bilder, för dia och framförallt för färgkort. Kodacolor negativ färgfilm hade lanserats några år tidigare.
De första Instamatickamerorna hade på ovansidan en "hot shoe" i vilken man kunde trycka in en blixtlampa. Den funkade si så där. Den fick pappa att blixtra till på bröllopet. 1965 kom Sylvania med blixtkuben. Fyra blixter i en snurrande kub. Den funkade och bilderna blev bättre.

En ny industri byggdes upp
Nu blev framkallningen, photofinishing, en industri. Stora labb byggdes upp och utrustades med nya maskiner. Under 1960-talet såldes 70 miljoner Instamatickameror. Bara i Sverige såldes mellan 1963-78 över en och en halv miljon kameror. Kamerorna var lätta att använda. Alla i familjen kunde knäppa. Instamatic "brände" film, filmer som skulle framkallas, som skulle kopieras. Labben gick för högtryck. 1968 kom ett nytt papper, RC. Det torkade tre gånger fortare än det gamla barytpappret. Det var inte bara bingo för Kodak och Hasselblads som var dess svenska distributör. Det var bingo för alla fotohandlare. Men nu fick de också konkurrens. Både pressbyrån och dagligvarhuhandeln började sälja filmrullar, något som varit otänkbart för bara några år sen.
1965 hade Victor Hasselblad sålt Hasselblads fotografiska AB till Kodak som bildade det nya bolaget Kodak AB. Efter några år hade jag slutat mitt Kodakäventyr och blivit frilansande.

Nya labb gör entré
Innan nästa stora revolution, den digitala eran, bröt ut hade fotobranschen reformerats i grunden. "Postorderlabb" konkurrerade med Kodaks egna labb och med Linkopia i Linköping. FotoQuicks minimala framkallningsbutiker hade kommit och gått. Behover av bilder har bestått.
Ett barnbarn visade mej i helgen hur hon laddat ner en speciell app i sin Iphone. Kvadratiska kort med vita ramar och med färgstick a la 60-tal. Instamatickort i dagens telefoner helt enkelt.

Den stora gula jätten
Kodak kallades "den stora gula jätten" i Rochester, NY. Skulle nu tidningsuppgifterna stämma att Kodak är på fallrepet är det säkert inget oväntat för branschen. Den är totalt förändrad. Kodak har sprattlat emot länge. Men motvinden har tilltagit. Jag kan undra hur det ska gå för Kodak Eastman House som förmodligen är världens största arkiv för fotografica. Detta museum har stöttats av företaget, en prestigesak. Men i en konkurs räknas inte prestige särskilt högt.

http://www.dn.se/ekonomi/kodak-nara-konkurs

Mer om familjebildernas historia
Är du road av att läsa om familjebildens brokiga historia? Jag tycker förstås det är en viktig del av hela fotografins historia. Jag tycker till och med att denna del av fotografins historia länge har stått i skymundan i vårt land, nästan i skamvrån.
Björn Axel Johansson kom dock förra året ur med en sakkunnig och välillustrerad bok Stora boken om familjebilder, förlag Historiska media. Den puffar jag gärna för.

http://www.kulturarvsforum.se/Blog/read/1331

Läs också Åke Fredrikssons artikel om Kodaks landsomfattande skyltningar under Instamatic-eran:
http://fredriksson.tv/2012/01/09/kodak-nara-konkurs/

När Björn Sandels hörde av sej

2012-01-03T05:24:00.000-08:00

Brev och vykort anlände i en strid ström

Björn Sandels hörde av sej i form av brev och vykort, alla vackert frankerade och försedda med tydliga stämplar. De flesta hälsningarna var uppmuntrande och hållna i vänlig ton. Men i några av breven säger han upp bekantskapen. Jag hade släppt ifrån mej något som förargade honom. Men det brydde honom inte särskilt. Inte så långt efteråt kom en ny hjärtlig hälsning.

Karl Sandels och Fotonyheterna
Björns far Karl har skrivit in sej i den svenska fotohistorien; dels som pressfotograf, dels som ordförande i Fotografernas förbund men också som redaktör för tidningen Fotonyheterna. I den senare egenskapen träffade jag Karl. Under sina sista år bekymrade han sej över tidningens fortsatta öde. Han hoppades att sonen Björn skulle ta över men fadern var osäker på om sonen på allvar ville sätta sej in i vad som verkligen krävs av en redaktör. Nåväl, så småningom axlade Björn sitt ansvar och drev under flera år tidningen vidare. Jag vet faktiskt inte när den gick i graven.
Men Björn flyttade till USA och fortsatte att skicka sina brev. Han gifte sej och fick, så vitt jag vet, två söner. Han gav ut tre böcker, varav två bestod av kåserier om hur det var att leva i det amerikanska samhället. Dessutom kom 2004 boken Mord som sagt.

Amerika på sätt och vis utkom 2001 och Amerikanerna på gott och ont 1998

Skrivet om Björn Sandels
Karin Henriksson skrev en artikel om Björn i Svenska Dagbladet den 18 mars 2000. I den berättar hon kort om Björns inträde i Fotonyheterna men också om hans privatliv. "Året var 1986 och Björn Sandels träffade den amerikanska operasångernskan Ellen Sumner i Stockholms skärgård. Ett år senare var de gifta och 1993 flyttade paret till USA med smågrabbarna Edward och Arthur."
Efter några år i Florida flyttade familjen vidare till Doylestown i Pennsylvania.
Björn hade flera lätt speciella intressen. En hobby var att samla på brandstationer. Förmodligen var det en bild jag skickade honom från en håla någonstans i USA där en brandbil just rycker ut från sin station som gjorde att han fortsatte att bombardera mej med sin korrespondens. Trots våra meningsskiljaktigheter förblev jag en medmänniska värd att offra några rader på då och då.
Björn levde mellan 1935 och 2008.

SvD 18 mars 2000, text Karin Henriksson, samt vykort från B S.

Att fotografera, fota eller plåta

2012-01-02T06:18:00.000-08:00

Jan Grahn påpekar att nyord kommer och går. Sant. En del är kanske inte ens värda att noteras i en förskrämd blogg. Jan retar sej på att uttrycket fota för fotografera används allt oftare. "När fotade du en örn senast?"
Jag hade nog börjat vänja mej vid ordet, dock ej använda det själv. Ett annat uttryck, som kan irritera, är att ta bilder. Även där blir det väl bättre med att fotografera, eller hur? Däremot har jag hört proffs som säger att göra bilder och det är ett uttryck som jag kan ha förståelse för. Varför? Jo, det röjer en medvetenhet om vad man håller på med. Det går dock inte att använda var som helst eller när som helst. Det ligger i uttrycket att det handlar om att man regisserar eller arrangerar sin bild.
Ordet plåta som flitigt använts sen fotografins barndom (då plåtar beströks med ljuskänsligt material) är väl idag nästan avhängt. Eftersom många ungdomar inte har den historiska förklaringen blir ordet helt absurt, i fotografiska sammanhang i alla fall.

Det ska bli dans vid vägkröken på lördag kväll. Spelmännen har anlänt, några dansanta ungdomar likaså. Men vem plåtade? Fotografiet hämtat ur farfars album.

Nyord som terja, slurry och appa

2011-12-29T03:29:00.000-08:00

Kommer verbet terja att bita sej fast i språket? Kommer det i så fall att begränsas till att enbart omfatta gravt manipulerade fotografier? Det vore synd för egentligen är det användbart inom många fler områden än fotografiska.
Det är inte ofta en fotograf är med om att mynta nyord. Om detta kan trösta upphovsmannen är osäkert. Säkert är att Terje Hellesö kommer tillbaks med fler bilder efterhand. Han är en man som vill mycket men den här gången blev för mycket.
Sånt händer även verbalt skickliga partiledare som förmodligen också lämnar efter sej ett nyord med tiden. En juholtare kanske. Det skulle kunna stå för något väl snabbt formulerat. Vem har inte bitit sej i tungan någon gång när man själv hört att man talat innan man tänkt.

Ur GP 28 december 2011

I en artikel i GP 28 december upptäcker jag ett annat ord jag inte noterat tidigare och det är slurry. Det står tydligen för utsorterat matavfall från hushåll, storkök, och restauranger som fördelas till pumpbar massa av vilken man kan tillverka fordonsbränsle. Jag tycker det är ett smaskigt ord som även det kan användas inom oväntade områden.

När mina barnbarn äntligen lärt mej förstå betydelsen av ordet app hörde jag någon förvandla det till ett verb och bruka det i överförd betydelse. Att appa blev då att en snabb lösning som slog som en blixt från klar himmel och löste ett problem man inte visste att man hade.

Tinker Tailor Soldier Spy

2011-12-28T03:23:00.000-08:00

Mullvaden utgavs av AWE/GEBERS, första upplagan 1975 och den avbildade 1985.
Översättning Nils A Bengtsson, omslag Lars-Erik Forslund.

I Oxford eller i London inköpte jag en gång Tinker Tailor Soldier Spy inläst av Michael Jays på kassettband. Det var en förkortad version och det märktes. På bilden här har jag lagt kassetterna på omslaget till min guide över Oxford. Senare kom teveserien som blev en klassiker med Sir Alec Guinness i rollen som George Smiley. Den första svenska utgåvan av romanen Mullvaden gick mej förbi. Men 1985 hade jag vaknat till. John Le Carrés prosa är en suggestiv blandning av mystik och poesi. Där finns något outtalat som skapar spänning. Efter genomläsning är ofta innehållet lätt diffust. Man blir inte klar över allt som hänt. Vem var vem. Men det står så mycket som inte står utskrivet. Inget är fullständigt klart. Livet höljt i dunkel.

Oxford som vallfärdsort
"Det finns gamla män som återvänder till Oxford och tycker att deras ungdom vinkar till dem från stenarna. För tio år sen skull han kanske ha känt dragningen." Ur Mullvaden.
Det finns många exakta miljöbeskrivningar i Carrés böcker, inte minst av gator och stadsdelar i London. Men ofta reser han upp till min engelska favoritstad Oxford. "Han körde på en hög platå och platån låg ovanför trädtopparna eftersom tallarna hade planterats djupt nere på dalens botten. Det var tidigt på kvällen samma dag och på slätten stacks den fuktiga skymningen sönder av de första ljusen. Vid horisonten låg staden Oxford, upphöjd av markdimman, ett akademiskt Jerusalem." Ur Vinnare och förlorare, översättning Sam J Lundwall 1983.

Jag tror det är dags för mej att som äldre försöka hinna med ytterligare ett besök i Oxford, men först måste jag dock se filmen Tinker Tailor Soldier Spy med Gary Oldman i huvudrollen, regisserad av Tomas Alfredson.

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/svensk-mullvad-i-brittisk-tjanst

Stig Helmer går igen

2011-12-22T05:30:00.000-08:00

I snön på Mälarens is, long time ago. Foto Evert Edwardson.

Lasse Åberg som Fågelfotograf
Filmen som vi spelar in på bilderna ovan kom att heta Fågelfotografen. Det var nog vintern 1966 eller -67. Idén var Åbergs. Hasse Eson skaffade råfilm från Kodak. Harry Dittmer filmade. TV köpte in produktionen och sände den på julafton ett år senare. Fågeln var uppstoppad men jag fick hålla i den så att den inte skulle flyga iväg - i snålblåsten. Come fly with me.

Helmer och Anna på promenad

Ny film med Stig Helmer
Noterar att ännu en film om Stig Helmer går upp i jul.

Meddelade min vän Christer följande:

- Min mormor hade en bror som hette Helmer. Han gifte sej med Anna. De båda flyttade till Stockholm. Bodde i alla år på Bondegatan, på Söder alltså. De fick en son. Han döptes till Stig. Och fick heta Helmer i efternamn. På sina resor kom han gärna och hälsade på i mitt föräldrahem, tog fram gitarren och sjöng Taube. Verklighetens Stig Helmer. Jag har suttit i hans knä.

En annan Stig steg fram

Christer svarade: - Jag hade en klasskamrat som hette Stig Helmer. Hans pappa var läkare och hade praktik på Domkyrkoesplanaden i Västerås. Denne Stig Helmer hade ingen gitarr, vad jag vet. Och ingen sångröst. Men en fru som hette Ulla.

Finns det månne fler Stig Helmer?

Hasselblad-Scholander i Stockholm

2011-12-19T14:01:00.000-08:00

Hasselblad -Scholander

Hasselblad och Scholander flyttade in på hörnet av Regeringsgatan - Hamngatan den 1.10.1906. 1913 köpte NK huset och firman flyttade till huset Hamngatan 16, där det tidigare legat en konsthandel. Genom att öppna en genomgång till Smålandsgatan 19 fick man lokaler för lager och laboratorier. I mars 1939 flyttades engroskontor, lager och laboratorier till Nybrokajen 5.

Butiken där Dag Hammarskjöld var kund

Jag hade en gång tänkt mej att sammanfatta historien bakom svenska fotohandeln och bad några “gamlingar” att låna mej bilder och berätta hur det varit i branschen en gång i tiden. Curt Törnblom hade förestått butiken på Hamngatan där han hade såväl den gamle kungen som Dag Hammarskjöld som kunder. (Hammarskjöld var duktig fotograf, använde Hasselbladare men framkallade inte själv sina bilder). Dessutom kom många andra kändisar in, gäster i stan så att säga. En dag kom Sammy Davis Jr in och skulle köpa en kamera och när den svenska expediten inte förstod vilken produkten den kände sångaren åsyftade tog mr Davis sats och gjorde ett elegant hopp över disken och plockade fram kameran ur hyllan. – Den ska vara till min svärmor, lär han ha sagt.

Nåväl, om den gamla bilden berättade herr Törnblom: Mannen som står i dörröppningen hette Svanström och var anställd som kamerareparatör. Han uppträdde i jacket både i helg och söcken och uppvaktade dåvarande kassörska, fröken Sylwan, med tårtor och fagra ord, men lyckades ej vinna hennes gunst.

Hårda tider i fotobranschen

Detta, sa Curt, har berättats mej av herr Gustav Karlsson, numera anställd hos Svensk filmindustri. Gustav anställdes en gång som springpojk tillsammans med en annan ung man som hette Olof Petersen, sedermera byråchef i Kungl Byggnadsstyrelsn. De båda skötte framkallningen. På måndagar och tisdagar var arbetet särskilt krävande och de unga fick då arbeta övertid i cirka tre timmar. För detta erhölls ingen annan ersättning än 1 krona, avsedd som middagspeng. En köksa i ett högborgerligt hem i närheten tyckte synd om pojkarna och lät dem få middagar för 25 öre och för överskottet kunde de förnöja sig på annat sätt. Dåvarande direktören, Ludvig Hultengren, tyckte emellertid att storleken på middagspenningen var alltför väl tilltagen och dekreterade i häftiga ordalag att 60 öre var mer än nog.

Detta gick pojkarna hårt till sinnet och de nonchalerade helt denna ersättning, vilket även direktör Hultengren så småningom vid kontroll kunde konstatera. Detta åsamkade de båda ynglingarna en amper utskällning. Middagskrischan blev därefter obligatorisk.

När fastigheten med dåvarande PK-banken skulle byggas flyttades Hasselblads butik till Drottninggatan, nära Sergels torg. Men kl 10 den 10 i 10 månaden 1974 invigdes den nya butiken i PK-bankens hus. Känner du någon som har en bild från den tiden?

Minne från Fotomässan i Göteborg

2011-12-18T06:13:00.000-08:00

Men vem tog bilden?

Chet Baker sedd med svenska ögon
Vad som inte syns på bilden är att gänget ovan står uppställt framför en utställning med bland andra Christer Landergrens bilder av jazzmusikern Chet Baker. Utställningen kallades Chet Baker sedd med svenska ögon. Vi befinner oss på Fotomässan i Göteborg någon gång på 1990-talet. Jan Erik Vold hade gett en glimrande föreläsning, själv hade jag försökt berätta om fotografiet A Great Day in Harlem. http://www.google.se/imgres?imgurl=http://www.a-great-day-in-harlem.com/images/great_day.jpg&imgrefurl=http://www.a-great-day-in-harlem.com/&h=435&w=640&sz=75&tbnid=BghLAbVfZ2eeMM:&tbnh=83&tbnw=122&prev=/search%3Fq%3Da%2Bgreat%2Bday%2Bin%2Bharlem%26tbm%3Disch%26tbo%3Du&zoom=1&q=a+great+day+in+harlem&docid=sFfGquFpwr1UKM&hl=sv&sa=X&ei=9PTtTsmAO4nm4QSkkNDvCA&sqi=2&ved=0CFoQ9QEwBA&dur=144
Bilden blev senare till en för fotografer och jazzpublik hyllad film.
Jan Erik Vold, Göran Levin, Bo A. Karlsson, SG, Rolf Åsard, Börje Räftegård, Björn Borgström, Bengt H. Malmqvist
Så ser laguppställningen på bilden ut. Skämtsamt sa Bosse om bilden: A Great Day in Gothenburg. Lämpligt nog lämnar Jan Erik Vold och Göran Levin en lucka mellan sej i vilken Chet Baker kan kika fram. På våren samma år hade Bosse och undertecknad rest ner till Bengt Mamqvist som då bosatt sej i Gladsax på Österlen. Bengt hade brett ut sina svartvita jazzbilder över salsgolvet på vilket vi kröp omkring och dreglade över minnen framkallade av Malmqvists alla möten. Bengt spelade sina repiga vinylskivor så högt att vi var tvungna att ropa till varann. Det blev sen kväll innan vi anträdde färden hemåt. Vännerna Bosse och Bengt har sen dess tyvärr tackat för sej och lämnat arenan för gott.

Boken om Landala Red Hot Stompers bland annat

2011-12-17T09:17:00.000-08:00

Mats Fredrikson lägger ut

Det ska bli en bok om konst och musik i Göteborgs 1950-tal. Och lite till. För mej har det varit en strulig höst med begränsad arbetskapacitet. Men andra har jobbat vidare med projektet. Inte minst Mats Fredrikson, MFORM. I veckan som gick hade vi nytt möte hemma hos Denice, Olle och Nina Zetterquist. Och Mats visade formen, en dummy av boken.

Nu tror vi, hoppas, försäkrar att den ska vara framme till i mars 2012. Håll tummarna. Boken bygger på många bilder men också många texter skrivna av ett gäng konstnärer som också var musiker.
Och så är vi några stycken som kommit in offside för att hjälpa till och dra lasset, inte minst designern Olle Anderson. Han har ju energi så det räcker. Det var inte längesen han och Jan Norming kom ut med en bok om Toscana. Den har jag bloggat om tidigare.

När farfar kom från Molla till Rydboholm

2011-12-17T04:49:00.000-08:00

Min far dog för över tio år sen. Bland kvarlämnade böcker fanns ett kuvert som jag inte öppnade då. Nu tycker jag mej vara tillräckligt gammal för att ta itu med innehållet. I kuvertet fanns några brev, vykort och vanliga familjebilder. Där fanns också ett par kort från gården Töllesjö, mellan Borås och Rydboholm. Det är farfar och hans bröder som sitter på till häst. Han Gunnar sitter längst till vänster härifrån sett. Tyvärr finns det ingen anteckning på bildernas baksida. Inget finns som talar om fotografens namn eller när bilden är tagen. Men där finns linjerade streck som anger att fotografierna är tänkta som vykort.
På gården Töllesjö fick farfar fyra barn, min pappa Alf var äldst. I oktober 1914 gifte sej Gunnar med Selma Bylund, som alltså blev min farmor. Men Selma dog 1922 i sviterna av det som kallades spanska sjukan. Farfar gifte så småningom om sej.

Över Gävle och Sandviken

2011-12-15T07:46:00.000-08:00

Lars Bygdemark flyger vidare

Lars Bygdemark upptäcktsresande i kända trakter
Det finns alltid en stor risk att flygbilder blir ointressanta. Lägger man därtill att den här boken har två kommuner som beställer ökar risken för förutsägbarhet till det yttersta. Men Bygdemark har flugit förr. Han kan dessutom dessa landskap utan och innan eftersom han under många år fotograferade dessa marker för kartograferna. Men han höll blicken öppen. Han gjorde mer än vad som krävdes. Han inte enbart registrerade. Han upptäckte. Så även om detta är en redovisande bok som inte vill stöta sej med någon av makthavarna på marken så glimmar här till av typiska Bygdemarkare, det vill säga självständiga iakttagelser, aha-bilder.
Dessa smycken plockas oftast ute på landet. I kustlandskap och i jordbrukslandskap, men eftersom det är Gästrikland också i tung skogsbygd som just vaknar efter en frostnatt. Däremot är det svårt att få till bilder från ovan av städer som Sandviken och Gävle. Där finns inte så många skrytbyggen. Det är inte mycket romantik där heller, inte mycket poesi att hämta sett uppifrån.
Som helhet är det en vacker bok, formgiven av Bodil Tegsell. Och det är lite smickrande för kommunerna att de släppt loss en fotograf på detta sätt. Eller ska vi säga släppt upp.
Men jag saknar utförligare bildtexter, berättelser. Blir man nyfiken på vad Skaparbyn på Ön i Hedesunda är för något ska jag väl inte behöva fråga Google. Spännande ser dessa bygder ut, ritade av Ralph Erskine.

Sotfragment av Stig Sjödin
Men även en ort som Sandviken har sina författare. Och hade en strålande poet i Stig Sjödin. Han skrev inte dikter från ovan, de kom från verkstadsgolvet. De handlade om hägringen som kunde hålla bandvalsaren kvar vid vardagens slit, om människor som längtar bort från instängdheten i bruksorten men blir stående på perrongen sedan alla tåg kommit och gått. "Han som aldrig ska förstå vem som murat hans ensamhet."
På Svante Foersters begravning en vacker försommardag för snart många år sen läste Stig Sjödin några av sina dikter med en röst som klingade av sandvikenstål. Det gjorde ont. Putte Wickman lindrade smärtan med långa slingor blå toner som steg upp från Skogskyrkogårdens kapell. Så kunde sorgen blandas med glädjen och livet gå vidare.

Bonniers 1949

När Brynäs I F tog sitt första guld

2011-12-13T07:49:00.000-08:00

Bild: R-foto, Åke Rask

På bilden ser du det klassiska Brynäs från säsongen 1963-64, första SM-guldet. Där finns till exempel Lill-Strimma Svedberg och Tord Lundström, Virus Lindberg, Tigern och alla de andra ishockey-hjältarna från Gävle. De var unga då. Det firades rejält. Jag hade träffat Heimo på Lidingö 1963 och sen hemma hos hans mamma i Hofors. Sen jobbade vi ihop ett tag och det blev ett och annat practical joke i den då lite stela bankvärlden, inte minst tack vare Heimos förmåga att spela Emil.

Dagens Heimo hittar du här:
http://folket.se/folkifolket/1.674287

I F Elfsborg som bokmärke

2011-12-13T06:23:00.000-08:00

Mästarnas mästare 1961, bland annat
Det något medfarna kortet, inte större än ett kreditkort, låg som bokmärke i De nakna och de döda av Norman Mailer. Jag vet inte om det kan ha någon symbolisk betydelse. Det är bara att konstatera faktum.
1961 blev det guld för Elsborg. Igen. Jag hade flyttat från Borås. Bästa matchen det året spelades på Nya Ullevi, mot IFK Göteborg. 5 - 5. Av en tillfällighet var jag där. Många minns den matchen än, säger de i alla fall.
I Elfsborgs guldlag spelade Boris Målberg, Ingemar Haraldsson, Leif Olsson, Jens Söderberg, Wigar Bartholdsson, Toivo Lundell, Leif Petersson, Bengt Lindroth, Roland Sandström, Henry Larsson, Lars Råberg, Rolf Johansson. Även Ove Grahn var med i några matcher.

Toivo Lundell på arbetet
Toivo Lundell och undertecknad delade arbetsrum på kontoret på Hagmans Kemi under några månader. Kontoret låg i posthuset mitt i Borås. Wigar B bland andra kom upp på kaffe och kaka. Gunnar Hagman själv hann aldrig fika. Det gjorde dock hans närmaste som hette Sten-Erik Wallin. Jag tror han satt i Elfsborgs styrelse. Sten-Erik var på Ryavallen varje hemmamatch. Men han vandrade i korridoren under läktaren, fram och tillbaka. Hur det gick i matchen hörde han på sorlet. Han var stor på många sätt. Många skratt blev det.
Nu hamnar kortet på IF Elfsborg i Simon och ekarna. I alla fall ett tag. Sen får vi se.

Besök hos Eje Thelin i Hedesunda

2011-12-12T15:36:00.000-08:00

Foto Ove Alström

Eje Thelin hade ett torp några mil söder om Gävle. Hit tog han med sej bandet för att värma upp inför kvällens konsert på Söderhielmska gården, ett vackert gammalt kulturhus på Söder i Gävle.
Tidningen VI skickade dit författaren Svante Foerster och fotografen Ove Alström. Dokumentera Ejes återkomst till Sverige! Året var 1966

Eje, Palle Danielsson, Barney Wilen och Billy Brooks
"Klockstycket på en trombone blänker mellan de linjalraka furorna i utglesningsbygden Hedesunda tre mil sydsydväst om Gävle. Man hör ett brakande ess, det rister i nejden, så följer ett pilsnabbt glissando. Ekot blir hängande mellan furor och berg."
Så inledde Svante sitt reportage. Författaren var igång. Det skulle bli mera.
"Egentligen är detta inte en repetition, snarare ett samkväm eller en kåserande, konverserande, högst avspänd jam session."
Sen var det dags att packa ner instrumenten och dra in mot stan.

Rollins och Coltrane
En spänd publik väntar på Söderhielmska. "Alla sorlar, ler, väntar; stämningen är fin; moderliga servitriser balanserar ölbrickor utan att spilla i något enda av alla uppåtvända ansikten. Stadsbibliotekarien Plaenge-Jacobson och den autentiske sonen till länsman i Delsbo, han heter Lange, som norska utrikesministrar och polska ekonomer, diskuterar intensivt Rollins contra Coltrane."

Eje Thelin kommer från Montmartre
Eje Thelin är nyss anländ från den danska huvudstaden, där han spelat på klassiska klubben Montmartre. Nu installerar han sej med sina nya kvartett. Snart ska det spela på Stockholm jazzfestival. Ikväll är de i Gävle. Nu börjar de. Första numret; To the Moment of Truth.

Ove Alström Portrait of my Pals

2011-12-11T08:00:00.001-08:00

Nordisk Rotogravyr 1965, redaktör Pär Frank

Boken kom ut 1964. Tillsammans med Thord Plaenge Jacobsen ordnade vi i Gefle Jazzklubb så att utställningen med samma namn kunde visas i Gävle Stadsbibliotek, jag tror det var 1965.
Svante Foerster, som gjort flera reportage tillsammans med Ove, hade skrivit ett förord till boken: "Ove Alström kom till Stockholm från Norrland med en kamera, några plattor och en vision, just ingenting mer. Kameran bröt samman och plattorna spelades tunna som Japanpapper men visionen bestod." Men bilder blev det. Mest musik och teater. För flera dagstidningar och för Orkester-Journalen.
Så samlade han sej till bok och utställning, men boken sålde snart slut. Mitt ex försvann in i bokhyllan och utan titel på ryggen gjorde den inte mycket väsen av sej. Men nu dök den plötsligt upp. Vild glädje förstås.
Under tiden hade livet gått vidare, som alltid. Ove hade fortsatt att fotografera. Bland annat hade han jobbat på Stockholms stadsteater och därefter knöts han som stillbildsfotograf till Jan Troell och filmerna "Utvandrarna" och "Invandrarna" samt "Ingenjör Andrées luftfärd."
Men Ove blev bara 61 år. På hösten 1988 avled han. Jag satt på hotel Oden i Stockholm när jag fick telefonsamtalet. Oj, tänkte jag, jag sitter i Ove-land, hans sista studio i Stockholm låg på Upplandsgatan strax intill Odenplan. Därefter flyttade han till Boda glasbruk i Småland.
Det sista som vi gjorde på Upplandsgatan var att banda en instruktionsfilm för Kodak. När vi var klara började Ove montera ned både mörkrum och kök. Vi fyllde hans gamla Citroen och började resan mot mörka Småland, en vinterresa. Bilen var inte van vid den rackarns frost som belägrade huvudstaden. Den gav upp. Vi fick ta in på hotell. Det hann nästan bli sommar innan vi kom fram, som jag minns det idag.
Men nu satt jag på hotell Oden. Det var hösten -88. Och det ringde.
När jag fått beskedet att Ove var död tog jag en promenad runt kvarteret. Stannade till på Upplandsgatan, fortsatte och slog in på Vidargatan där Galleri Karlsson legat och där vi suttit och diskuterat livet så som man gjorde när det var 60-tal. Nu hade Ove flyttat till Småland och till och med avlidit och Bosse Karlsson hade flyttat till Göteborg. Stockholm var åter kallt. Det var dags att skriva minnesord.

Helene Schmitz resa i Daniel Rolanders fotspår

2011-12-05T03:36:00.001-08:00

Daniel Rolander och resan till Surinam

En märkvärdig resa
Daniel Rolander var en av Linnés apostlar. Han skickades till Surinam, ett land norr om Brasilien på den sydamerikanska atlantkusten. Den småländske Rolander hade studerat för Carl von Linné i Uppsala innan han 1754 for till detta fjärran land, då en hollänsk plantagekoloni. Där skulle han studera och dokumentera naturen och människan. Uppdraget var fullständigt livsfarligt. Rolander var dock av segt virke och blev en av de få av Linnés lärljungar som med livet i behåll återvände hem. Rolander var dessutom en litterär begåvning. Han efterlämnade en dagbok på cirka 700 sidor, skrivna på latin. Eftersom han hemkommen hamnade i schism med sin läromästare emigrerade Rolander till Danmark och Köpenhamn och där har hans manuskript sedan legat i tryggt förvar. Nu först har desssa ångande textsidor översatts till svenska av professor Arne Jönsson vid Lunds universitet. En bragd även detta.

Helene Schmitz träffar James Dobreff
Det var på Hagströmerbiblioteket i Stockholm som fotografen Helene Schmitz träffade Rolanderexperten James Dobreff. Där föddes idéen att ge ut en bok baserad på Rolanders dagböcker kompletterad med bilder av Helene Schmitz. Hon anade knappast vad detta skulle innebära.
Dobreff har till boken skrivit en essä kallad Den fallne aposteln. Redan detta stycke är en fascinernade läsning. Jag kan knappast tänka mej någon kriminalroman som så eggande beskriver ett livsöde på så få sidor som Dobreffs biografi över Rolander.
Sedan kommer Rolanders text Diarium Surinamicum och läsningen blir inte mindre upphetsande. Att denna text legat opublicerad i mer än 250 år är en tragisk tidsförlust. Nu får vi vara lyckliga för att den finns tillgänglig.

Schmitz fotograferar och noterar

"Ovanför oss böjde sig trädens grenar och skymde himlennär vi färdades allt djupare in i en grönaktig halvdager."
Ur Helene Schmitz dagbok

"Vi har varit på en Fjärilsfarm strax utanför en liten by som heterLelydorp, för att fotografera fjärilar till boken. Jag hade innan resan, medPieters hjälp, hittat det här stället där de föder upp fjärilar. Det är enholländsk familj som driver farmen, mannen som är i fyrtioårsåldern harholländskt påbrå men är född i Surinam. Han exporterar fjärilslarver till helavärlden. Han försöker också bygga upp ett turistcenter där man kan se fjärilar,insekter, ormar och andra djur. Det lät som en bra idé då Paramaribo harbegränsat med sevärdheter och turister tycker om fjärilar. Fjärilsfarmaren harnågot vilt i blicken. Han berättade att han avskyr att ha människor han intekänner på farmen. Han gjorde det tydligt att han aldrig hade släppt in mig omdet inte hade varit för Pieter Teunissen. Pieter Teunissen och hans pappa kändevarandra. Han gjorde också klart att han ville ha bra betalt om hanskulle ge mig tillstånd att fotografera på farmen."

Ur Helene Schmitz dagbok

Morpho helenor.
En morphofjäril har just trängt sig ur sin puppa. Ett enzym utsöndras som gör att vingarna stelnar, och fjärilen är färdig att flyga.

Det är inte första gången vi möter Helene Schmitz sensuella närbilder av växter och insekter. Men fotografierna till den här boken är tagna under omständigheter som slår det mesta. Vissa hade förmodligen varit omöjliga att göra om hon inte fått möjlighet att bygga upp en liten studio i universitetslokalerna i Paramaribo.

"I dag har Felix (Schmitz assistent) och jag jobbat intensivt hela dagen pådet nedslitna universitetet. Surinam är också ett av de fattigaste länderna iLatinamerika och de som arbetar på botaniska institutionen berättade att deknappt har råd att köpa in ny litteratur. Botaniska institutionen påuniversitetet i Paramaribo skulle bli vår bas i Surinam. De som arbetade därvar både tålmodiga och hjälpsamma vilket var tur med tanke på alla de växteroch djur vi senare skulle komma att belamra institutionen med."
Ur Helene Schmitz dagbok

För att kunna ta vissa fjärilsbilder hade hon förutom kamerautrusning med blixt, stativ och reflexskärmar med sej färgade tyger ut i djungeln. Därute var hela naturen aggressiv och insekterna ett verkligt hot. Helene och hennes assistent var inklädda från topp till tå, de hade nät för ansiktet och kraftiga skor. Tyvärr hade de svarta kläder vilket drog insekterna till sej. Med sej till Surinam hade de, för säkerhets skull, dubbla uppsättningar av kameror och datorer och dubblad hårddiskar. Varje kväll kopierade de över dagens bilder till en separat hårddisk.

Kyrkan i det område som kallas Savannah Belt några mil från kusten. I den här byn bor idag ett fåtal amerindianer.

Helene skrev alltså en egen dagbok. Den finns inte återgiven i boken men jag har fått läsa delar av den och i vissa stycken är det som att åter följa med Kurtz floden mot Mörkrets hjärta.

Han (Pieter guide) skrattade åt mig eftersom jag var helt klädd i svart -insekternas favoritfärg. Han upplyste oss också om att det finns minst 240arter av myggor i Surinam. Han visade en mygga med randiga ben. Han berättadeatt det är den arten som sprider Denguefeber, en sjukdom som det inte finns någotvaccin eller botemedel mot.

Vi fortsatte vårbåtfärd. Pieter sa att det var bråttom nu med tanke på tidvattnet. Vi var påväg ut mot havet. Ju längre vi kom desto mer spöklikt blev landskapet. Tillslut var det sandbankar med helt döda träd på båda sidorna. I vattnet flög (!)det också små fiskar med fyra ögon, vi såg också ett slags blåsfisk som ärgiftig. Att träden är döda är en helt naturlig process. Det är mangroveträd somblivit översköljda av saltvatten vid vårfloden. (Ur Helene Schmitz dagbok)

Tillbaka till Rolander
Och så vänder jag åter till Rolanders suggestiva text framkallad av Arne Jönsson. Du befinner dej i en fientlig och ohämmad natur. Korpgamarna svävar däruppe mellan trädtopparna.
"Crinum americanum är en mycket vacker växt som ses allmänt på stränderna. Dess långa, vita kronblad och blodröda ståndare är en fröjd för ögat. Den uppträder smyckad med blommor nästan året runt.
På flodstränderna såg vi här och var människokranier uppsatta på höga träpålar. Rapporterna från våra medresenäreer och det krulliga svarta hår som satt kvar på vissa kranier visade att det var svarta slavar som drabbats av det ödet på grund av begångna brott. Till exempel hade de beått självmord, ertappats med att stå i hemlig kontakt med rebellerna eller var illojala desertörer, så kallade ´weck-loopers´, som haft oturen att bli tillfångatagna. Först plågas de till döds med tusen slags tortyr, sedan sätts deras huvud upp på höga pålar som rests på stranden för att deras kamrater, som råkar färdas förbi på floden ska få se hur det gått för dem.
Svarta desertörer betalar tillbaka med samma mynt när de träffar på vita som vandrar omkring i skogarna eller när de anfaller dem på natten i deras hem, men för att de vitas spetsade huvuden ska ses av fler personer väljer de svarta fienderna att sätta upp dem på de flodströnder, där dita invångarna seglar förbi dagligen för att uträtta sina ärenden..."

Boken Ur regnskogens skugga är ett äventyr, en fröjd för ögat och en läsning som man avnjuter med skräckblandad förtjusning, utmärkt formgiven av Patric Leo utgiven av Max Ström.
Samtliga bilder copyright Helene Schmitz.
http://www.heleneschmitz.se/

Myror som har upptäckt en död ugglefjäril, Caligo teucer.

Edouard Boubat ställer ut i Stockholm

2011-12-03T06:57:00.001-08:00

Redaktör Rune Jonsson, layout Erik Pettersson, Kungl. boktryckeriet, Stockholm 1967

Edouard Boubat ställde ut på Moderna museet i Stockholm mellan 12 maj och 4 juni 1967. Till detta evenemang publicerade Nordisk Rotogravyr en skrift i sin serie Foto-Expo-Bok, redaktör var Rune Jonsson. Det blev en serie som rymde verk av Beata Bergström, Lúfti Özkök, Christer Strömholm, Yngve Baum och Ove Alström med flera. Små, häftade, värdefulla böcker.

"Ögonblick av lycka"
Rune Hassner har till boken författat ett ovanligt lyriskt förord, åtminstone för att komma från hans penna. Men så var han också mycket förtjust i Boubats bilder. Och god vän med fotografen.
Hassner beskriver Boubats bildlandskap: "... där alla kvinnor är milda älskarinnor eller stolta kärleksfulla mödrar, där föräldrar och barn leker lyckligt med varandra, där de rika såväl som de fattiga verkar nöjda, där de förtryckta bär sin lott med värdighet, där det hårda arbetet får drag av upphöjd skönhet, där ensamheten synes ljuv, där kärleken visas öppet och lyckan och glädjen lurar bakom varje hörn."

Sven Gillsäter, Hans Malmberg, Rune Hassner, Hans Hammarskiöld med flera
Just mitt exemplar av boken, som jag köpte av Sven Gillsäter, är dedicerat till just vännen Sven och hans familj.
Samtidigt har ett helt gäng av fotografer och deras närmaste skrivit in sina namn på första sidan. Hassner förklarar också initierat att den något murrigt grå tonen på vissa av Boubats bilder kommer sig av att han "... liksom ett flertal andra fotografer i Paris, under åren efter kriget kommit över stora rullar utgånget fotopapper (avsett för flygkartor), som den amerikanska armén slumpade bort."
Vilken lycka att en stormig decemberdag hitta den här lilla boken och drömma sig bort en stund. Ett härligt återseende. Au revoir.

Zweigbergk, Breitholtz, Olson

2011-11-30T12:05:00.001-08:00

Böckerna gavs ut av Bonniers

På undanskymd plats i hyllan hittar jag i kväll två pärlor från det tidiga 60-talet. Litet Göteborgsalbum kom 1964 och Litet Stockholmsalbum 1962. För texterna svarade Eva von Zweigbergk. Bilderna till göteborgsalbument togs av Björn Breitholtz och till stockholmsalbumet av Lennart Olson.
Fliktexten berättar att "Björn g. Breitholtz är ung Göteborgsfotograf, utbildad vid Konstindustriskolan i Göteborg, med frisk och okonventionell bildsyn. Han är representerad vid Museum of Modern Art och debuterar här i boksammanhang".
Om Lennart Olson heter det att han är "uppmärksammad ung fotograf, känd som tolkare av arkitektur och konsthantverk och från reportageresor inom och utom Europa, TV-filmare och representerad bland annat i Museum of Modern Art i New York".
Tiden går.
Många av bilderna har behållit sin fräschör genom åren. Svartvitt står sej. Böckerna är små till formatet, som gjorda för att ta med sej på promenad. Till skillnad från mängder av senare turistböcker som publicerats är dessa album värda att sparas. De tål att läsas på nytt dessutom. En liten nostalgitripp blir det automatiskt. Nu ställer jag dem på en hedersplats i hyllan.

Baksidorna

Mareld i november

2011-11-30T08:38:00.001-08:00

Foto Björn Breitholtz

Hej,
Var ute härom kvällen och tog ett kort på mareld. Klockan var 12 på natten !
Det blev så där, men man kan ana lite hur det såg ut. Tycker det var häftigt.
Björn

Läs om mareld: http://sv.wikipedia.org/wiki/Mareld

Med Hasselblad i bakgrunden

2011-11-26T05:28:00.001-08:00

På skolresa till Göteborg

Längst ner i en skokartong fylld med gamla vykort och brev hittar jag idag detta kort från en skolresa till Göteborg. Det bör ha tagits 1954, möjligen ett år tidigare. Vi kom från Borås där vi gick i Caroli skola.

Västanfläkt och Hasselbladhusen
Den svartvita kopian är jämngrå varför jag tynger den något när jag skannat. Jag får titta med lupp för att kunna identifiera några klasskamrater. Jodå, långsamt framträder deras namn i den tröga hjärnans framkallningsvätska. Där sitter välkammade Viktor, Svenne Berka, Claes petar sig i näsan, Billberg från Hulta, Håkan och Orvar Magnander. Själv är jag redan då vithårig och ser ut som en skeptisk vingmutter. De flesta i båten ser förresten skeptiska ut. Bilden togs inte av någon fotograf från Hasselblads kamerafabrik, men fastigheterna höjer sig nästan majestätiskt i bakgrunden. Jag mindes inte detta kort, inte att det togs vid Lilla bommen och absolut inte att vi då var så nära dessa göteborgska klenoder. Det låg som en överraskning längst ner i en skokartong.

Hasselbladkvarteret på vykort, 1980-talet. Nu är det något annat.

Lee Konitz i Stockholm

2011-11-24T05:46:00.001-08:00

Foto PE Wallin

24 november 2011
"Igår smög jag in från det yttre novembermörkret och sökte lite inre ljus på Fashing. Där möttes gammal och ung. Lee Konitz spelade med pianisten Dan Tepfer.
Hils, C"

Jag minns Lars-Gunnar Rörby

2011-11-22T08:12:00.001-08:00

Foto Lars-Gunnar Rörby

De första vi lärde känna när vi kom till Gävle 1963 var Marianne och Lars-Gunnar. Rörby. De bjöd oss på något så typiskt västkustskt som krabba.
Vi pratade förstås om musik. Och Lars-Gunnar berättade att han fotograferade Gävleborgs orkesterförening, både människor och instrument. - Jag skulle vilja göra en utställning med mina bilder, sa han.
Bra idé. Jag lät tillverka några stora skärmar som vi fick lov att ställa lite huller om buller på Handelsbankens nyöppnade kontor. Och det blev succé. En alldeles tyst utställning om musik. Men om man ville kunde man höra genklangen ljuda ända ner i bankvalvet. Jag höll samtidigt på med Gävle jazzklubb och fick under våren besök av Eje Thelin med band. De blev imponerade av fotografierna. "Så mycket musik där finns." De ville att Lars-Gunnar skulle ta fler bilder. En dag ringde Oscar Hedlund "Galen i musik" och bad mej visa utställningen. Han skrev i DN på den tiden.

Rörby och Dagerman
Lars-Gunnar och jag pratade också om olika författare vi läst. Jag sade Stig Dagerman. - Då åker vi och tittar på huset vid Dalälven, sade Lars-Gunnar. Det blev en tidig höstresa ner till norra Uppland.
Det blev också ett uppslag i tidningen Turist, december 1966.

Några hundra meter från den stora vägen ligger den gård, där Stig Dagerman växte upp.
Ett oväder drog bort mot Gästrikland. En regnbåge trädde fram. Apelns äpplen lyste röda.

Vi går ett varv runt husen. Vi stannar till i syrenbersån, där Dagermans farfar en höstkväll fick fjorton dödande knivhugg. Vi följer den nästan igenvuxna stigen ner till älven.

"Ett par hundra meter bort och på samma sida om landsvägen, fortfarande alldeles söder om älven, ligger kyrkogården. Där ligger Stig Dagerman begravd tätt intill den mur som omger kyrkogården och som byggts med stenar, till stor del ditburna av hans egen farfar."

Hur fort blir lönnarna gula
som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Ur Dagermans Dagsedel 26.10.54

Foto Lars-Gunnar Rörby, 1966

Lars-Gunnar Rörby avled 22 augusti 2011. Han blev 77 år. Han sörjs närmast av hustru Marianne och barnen Magnus och Cecilia med familjer.

Bill Spira at Robert Anderson

2011-11-21T01:33:00.001-08:00

11.45x7

11.48x1

Bill Spira at Robert Anderson Gallery NYC

2011-11-20T08:07:00.001-08:00

Hard to read? I admit. But here you´ll find names as Atget, Brassai, Elliot Erwitt, André Kertész, Ruth Orkin, Bill Spira.

Robert Anderson Gallery, 24 West 57th Street, NYC. November 17 - January 7, 2012.

Photo: Estate of Henry Wolf, Courtesy Howard Greenberg Gallery

Elevator Boy, Ritz, Paris, 1963.

Lennart Olson vernissage i Halmstad

2011-11-19T02:11:00.001-08:00

Lennart Olson, Självporträtt 6/60, fotogravyr, 1986

LENNART OLSON HALLANDS KONSTMUSEUM 23 NOVEMBER - 8 JANUARI 2012

Vernissage 23 november. Hasse Persson inviger utställningen kl 18.

I anslutning till utställningen visas ett urval av Lennart Olsons rika filmproduktion.

Lennart betydde mycket för mej. Som äldre satt vi i hans hus i Steninge och pratade om livet. Våra vägar var nära att korsas redan i barndomen. Min pappa blev inkallad den 9 april 1940 och jag skickades till mormor och morfar hus - det låg i Fritsla.
Varje söndag gick vi, finklädda, till kyrkogården. Greta låg där. Mormor och morfars äldsta dotter. Hon hade dött i barnsäng. Alldeles intill kyrkogården låg ett märkvärdigt hus. Det var funkis, sa man. Det stod FOTO med stora bokstäver på väggen. Efter besöket på kyrkogården gick vi förbi fotografens skyltfönster. Vackra bilder och kameror.
Därinne, utan att jag visste det, fanns Lennart Olson. Han lärde sej kopiera innan han började skolan. På söndagar hade hans pappa ställt en korg med kameror på trappan. Det var bara att låna. När det blev vardag lämnade man tillbaks kameran och fick filmen framkallad och bilderna kopierade. Färdigutbildad bröt Lennart upp från Fritsla. Han blev en världsnomad. Med kamera och filmkamera.

Länge speglade för mig Lennarts bilder den optimistiska modernism som spirade efter andra världskriget. Geometriska figurer som stringent men ändå lekfullt sög blicken in i bilden. Och så konstnärsporträtten, inte minst de tidiga. Olle Baertling i silhuett mot ett parisiskt fönster som står öppet på vid gavel. Man Ray i ateljén med fundersam blick och med pipan i handen. Sam Francis stränga öga bakom ett fönster med spontanistiskt utspridda fläckar. Sedan kom bilderna av broar. Potenta mänskliga byggen som trängde in i naturen. Eller sköts upp ur täta lövskogar med väldig kraft. Eller hängde hisnande mellan tvärt stupande bergssidor.

Efter ett kringflackande liv slog han sej ner i Steninge i Halland. Bortom köksträdgården ljunghedar som stannade upp först vid strandgräset, där stenarna ruvade i tången. På avstånd kunde vi se hästar. På sitt sätt ett urtida landskap. Ett landskap man bär inom sej. Jag minns Lennart vid havet. I Fritsla möttes vi aldrig.

Lennart Olson, (1925 - 2010), i Steninge. Foto Sören Gunnarsson

Diane Arbus and August Sander in Zürich

2011-11-18T08:09:00.001-08:00

August Sander, Country Girls, 1925

DIANE ARBUS AND AUGUST SANDER
17 NOVEMBER 2011 - 14 JANUARY 2012

Galerie Edwynn Houk, Stockerstrasse 33, Zürich
houk.gallery.com

Daguerres födelsedag

2011-11-18T06:27:00.001-08:00

Konstaterar att det idag är herr Daguerres 224 födelesedag. Hans betydelse som pionjär inom fotografin kan knappast övervärderas. Idag hyllas han till och med på Google. Det är bara att öppna Google så finns där en tavla. Gäller bara idag, förstås. Klicka på tavlan och fram kommer en rad artiklar om Daguerres gärning.

Daguerre i Vänersborg

Tidigare i år visade Vänersborgs museum ett 40-tal daguerreotyper, i första hand porträtt. Samtidigt publicerade museet boken Herr Daguerres spegelbilder. I boken beskrevs de utställda daguerreotyperna i text och bild. Artiklarna är författade av fotohistorikern och författaren Björn Axel Johansson, konservatorn Lennart Andersson samt Peter Johansson som skriver om framväxten av Vänersborgs fotografiska värld.

Att hitta ett huvud i Paris

2011-08-31T11:29:00.000-07:00

Tidig höstmorron i Paris. En fredag. Jag hittar ett löst huvud överst på en sophög vid metrostationen. Det har en gång tillhört en stilig parisiska. Se på ögonfransarna och uppsatta håret likt en sagosvamp. Jag har tagit fram min kamera. Medan jag väntar på att solstrålarna ska hitta fram till det vackra huvudet uppenbarar sig en man, bördig från ett annat land.
Han undrar om huvudet är mitt. Det är det ju inte. Han vill gärna ha det. Det ska han få bara jag får ta min bild. Han nickar. Han är sakletare. Jag förstår. Jag inser att huvudet kommer att säljas på loppmarknaden på lördag. Porte de Cligancourt. Han nickar. Så tar jag min bild. Han försvinner med raska steg.
Nästa eftermiddag ser jag honom igen. Han sitter på en bänk utanför samma metrostation. Han delar en flaska rött med en god vän. Han känner inte igen mig.
Men var befinner sig huvudet denna lördagskväll i Paris?
I trappan ner till metron har höstlöven bestämt träff. De virvlar runt som i en centrifug när dörrarna till metron slås upp. Det är inte april i Paris, inte nu längre.

"Et le vent du Nord les emporte,
Dans la nuit froide de l'oubli.
Tu vois je n'ai pas oublié,
La chanson que tu me chantais..."

http://youtu.be/JWfsp8kwJto

Hundörat & Örhänget säsongstartar med The Guru Papers.

2011-08-30T15:15:00.001-07:00

http://brunok.se/guru.htm

Leif Elggren-vernissage på Örhänget den 10 september!

Guru Papers-kväll på Hundörat den 9 september!

Lördag den 10 september kl 15-18 har Leif Elggren vernissage på Galleri Örhänget. Utställningen heter ”Guruns papper och andra tidiga sammanhang” och innehåller en mängd teckningar från tidigt 1970-tal: bilder från den legendariska alternativtidskriften Guru Papers, illustrationer till böcker av Bruno K Öijer och Eric Fylkeson, bilder till dikter av Bob Dylan och Leonard Cohen - med mera, med mera.

Adress Höga Stigen 3, nedanför Mosebacke terrass, Stockholm, tid alltså kl 15-18.

Leif Elggren, Lauri Perälä, Jonas Ellerström

Kvällen före, fredagen den 9 september, blir det Guru Papers-kväll kl 19 (insläpp från 18.30) i Antikvariat Hundörats nya lokaler på Östgötagatan 20.

Leif Elggren och gurun själv, tidskriftens redaktör Lauri Perälä, samtalar under Jonas Ellerströms ledning om stencilapparaten som upprorsverktyg, om poesin på 1970-talet och Linköpings position i svensk litteraturhistoria. Böcker och tidskriftsnummer till försäljning, improviserad musik av Slug Area (Elggren, Ellerström, David Liljemark), vin och nötter, eventuellt andra uppträden.

Varmt välkommna!

Galleri Örhänget

Marie Andersson på Hasselblad Center

2011-08-30T13:52:00.000-07:00

MARIE ANDERSSON "ANTICHAMBRE"HASSELBLAD CENTER
Utställningen Antichambre är den första större presentationen av konstnären Marie Andersson. Den består av ett trettiotal verk från 2003 till 2011 som tillsammans speglar hennes mångfasetterade arbete.

Ett centralt tema i hennes verk är fotografiets relation till tidens och minnets obeständighet.
Hon prövar och utvidgar det fotografiska mediets gränser och uttryck. De drömlika fotografierna refererar ofta till sig själva och den fotografiska processen. Marie Anderssons fascination för kamerans mekanismer förenas med hennes intresse för arkitektur och platser som på samma gång är privata och offentliga. Med enkla och lekfulla medel punkterar Marie Andersson den illusion som den fotografiska bilden på ett förrädiskt sätt skapar. Viljan att upplösa såväl rumslighet som tid skänker bilderna ett hisnande djup.

Marie Andersson
bor och verkar i Malmö. Hon är utbildad vid Konsthögskolan i Malmö. 2008 mottog hon Hasselbladstiftelsens stipendium till Grez-sur-Loing, Frankrike. Hennes verk finns i bland annat Moderna museets, Göteborg konstmuseums, Stockholm stads och Statens konstråds samlingar. Marie Andersson representeras av Galleri Magnus Åklundh i Malmö och Galleri Peter Bergman i Stockholm.
http://www.poff1.se/presentation_Marie_Andersson.htm

Tack till Moderna Museet, Stockholms Stadsmuseum, Åmells Konsthandel, Galleri Peter Bergman, Galleri Magnus Åklundh och privata samlare för generösa lån av verk.
Vernissage
Välkommen fredagen den 2 september kl 18.00-20.00 på Hasselblad Center.
Utställningen invigs kl 18.30 i närvaro av Marie Andersson.
Curator: Dragana Vujanovic.
Utställningen pågår 3 september-30 oktober 2011.

Kodaks internationella amatörpristävlan 1931

2011-08-30T01:25:00.000-07:00

Prislistans framsida, svenska avdelningen

Till den svenska delen av tävlingen inkom "icke mindre än 35,220 bilder." Enligt prislistan var tävlingen den mest omfattande som dittills hållits.

John Hertzberg ingick i den namnkunniga juryn
Bilden visar prisnämnden i arbete. Från vänster: Docent John Hertzberg, hovkappelmästare Nils Grevillius, fru Pauline Brunius, redaktör Hasse Zetterström, fru Marika Stiernstedt.
Var det inte en något märklig sammansättning att bedöma bilder. Trevligt hade de säkert.

Victor Hasselblads vän P O Swanberg
Tävlingen innehåll sex olika klasser. Det är svårt att hitta några höjdarbilder. Men jag noterar att Victors vän P O Swanberg vann klass F som stod för bilder av djur. Det var inte första gången han vann en pristävling. Victor och P O hade träffats flera år tidigare i Hasselblads butik i Hälsingborg. Så kan det gå.

Prislistans baksida

Vinjetten på prislistans baksida visar en av Hasselblads butiker. Men vilken? Dags för ny pristävlan? Notera också att skylten på vertikalen använder begreppet KODAKS. Det fick man så småningom ändra på. Kodak levde farligt nära att straffas av de amerikanska antitrustlagarna. Går man över gränsen kan man förlora rätten till sitt varunamn.

Lettre de Paris kom från Kodak-Pathé

2011-08-29T12:59:00.000-07:00

Under många år anlände från Kodak-Pathé i Frankrike pampiga broschyrer kallade Lettre de Paris. Häri blandades fotografi och andra konster i en salig röra. Historia med teknik. Glädje och skratt. Små byar och stora städer. En smula romantik fanns det förstås plats för också. Esprit. Promenader med bildade guider. Det var bara att tacka och ta emot. Jag står inte längre på adresslistan. Och utgivningen har förmodligen upphört. Men jag behåller minnena. Ett tag till.

Del av uppslag ur Lettre de Paris nr 44. Snö på Montmartre (S. Chirol)

Walter Hirsch och Alexander Bergström till Abecita i Borås

2011-08-28T02:52:00.000-07:00

Nude, foto Walter Hirsch

KROPP & SJÄL

Fotoutställning 1 september – 20 november 2011

Abecita Konstmuseum

Herrljungagatan 15
SE-506 30 BORÅS

www.abecitakonst.se

Vernissage

torsdagen den 1 september kl 18.30

Fotograferna närvarar
.

Walter Hirsch är välkänd för sina nakenbilder i de fem olika teman som visas på Abecita Fotomuseum: Landscapes, On the Road, Nudes, Petra Nine Months och Black & White Pictures of Naked People in Motion, totalt ca 110 bilder.

Alexander Bergström, en ung fotograf med nakenfotografi som speciallitet, visar konstnärliga och intima bilder av kropp & själ.

AnneLise, foto Alexander Bergström

Dagbok som kärt minne

1988 levererade Walter Hirsch en dubbel tegelsten. BILDER DAGBOK, kallade han den. Det blev en kär bumling att bläddra i. Många leenden där. Men inte utan djup. Svärta, dimma i bakgrunden.Begrundan och eftertanke.Intimt och då tänker jag inte bara på nakenhet. Ensamheten vid köksbordet. Kärlek - öga mot öga. Privat men allmängiltig.

"Hirsch hör nog till detta fåtal", skrev Klas Östergren i ett förord.
"Leendet har en bräcklighet som liknar sprödhet", skrev Vilgot Sjöman i ett annat.
"Vi känner igen oss och förstår att vi måste lysa upp i mörkret", skrev Lennart Wretlind i ett tredje.

Lennart Engström ser på Uppsala på nära håll

2011-08-27T14:07:00.000-07:00

Uppsala på nära håll av Lennart Engström, Hammar förlag

I drygt ett kvarts sekel har Lennart Engström fotograferat människor i Uppsala. Han har följt livet på fabriksgolv och dansgolv, han har fotograferat människor vid sina köksbord och strosande på gator och torg. Det är på allvar och det är på lek.

Maths Isacson om tiden som går
"Lennarts bilder skildrar arbetarklassens vardag och helg i Uppsala och Uppland för alls inte länge sedan. En del motiv är tidlösa, andra hör till en svunnen tid. Ibland är skillnaden mellan då och nu mer subtil, svår att upptäcka. I andra fall är skillnaden uppenbar,... Men hur länge kommer vi att känna igen Lennarts värld, när har minnena falnat och de fysiska spåren röjts undan? Kvar finns då hans fotografier som hjälper oss att minnas och berätta för framtida generationer." Maths Isacson som är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet har skrivit en inledning till boken.

Hovkonditoriet Ofvandahls, 1987

Bo Larsson om Lennarts bilder
Bo Larsson som är forskningsantikvarie vid Stockholms stadsmuseum har också sett Lennarts bilder och skrivit ett kapitel i boken. "Det är inga säljbara saker han producerar - hur många köper en bok om ett tegelbruk eller gjuteri? Men bilderna har ett historiskt värde. Om en fotograf är aktiv i 30, 40 år hinner han skildra vardagen för många människor. I det perspektivet ser Lennart sin konstarts främsta värde. Om 100 eller om möjligen 25 år får fotografierna sin rätta betydelse."
Men man kan möjligen tillägga att det är tur att det finns förläggare som ger sig på vågspelet att trycka sådana här böcker.

Och så dyker Hasse Eson upp som gubben i lådan

Hasse Eson i studion, Radio Uppland, 1987

När jag går igenom bilderna i boken visar plötsligt Hasse Eson sin vänliga nuna. Han tittar på mig med underfundig min som om han undrar varför jag inte hört av mig på länge. Men Hasse, jag är så sällan i Uppsala och inte heller i Enköping. Numera. Men att så här plötsligt återse en vän sen fordom värmer mitt hjärta. Och jag minns alla skratt. Och Hasses sångtexter. Och samtal när vi sökte svaren på livets stora frågor. "Kommer du ihåg den där gången när Lasse O ringde om Blå Tummen? Eller när vi spelade in fågelfilmen med Lasse Åberg? Minns du ...?"
Då förstår jag. Det är precis så den här boken får sin stora betydelse. Återseendet. Perspektivet på tiden som går. Därför kommer den förhoppningsvis att glädja många i höst.

Got a letter from Luis Castañeda

2011-08-25T14:16:00.000-07:00

Dear Sören :

I just returned last week from China where I went for the presentation of my book.

For this ocassion we organized an exhibition of 40 B&W photographs at the Popular Photography Gallery.

You may give a look to the pictures we exhibited at the following web page:

http://dzyl.xiangshenghang.com/film-festival/gallery.asp?gid=42

All my best,

Luis.

Luis Castañeda

Luis Castañeda, inc.
Visit my web page: http://www.elcastaneda.com/

Armest och eljest hos P O Enquist

2011-08-25T08:28:00.000-07:00

Det är tydligen inte ovanligt att man efter läsning av Ett annat liv från 2008 går tillbaks i Enquists produktion och läser eller läser om Kapten Nemos bibliotek.
Det finns flera nycklar i Ett annat liv till Kapten Nemos bibliotek. Så dyker beteendet hos den danske herr Clausen och hans syster Gerda från Köpenhamn upp i den lilla norrländska byn i Kapten Nemos bibliotek. Fullt naturligt. Fast onaturligt. Det är som eljest.
Enquist använder många dialektala uttryck och ord i Kapten Nemos bibliotek. Dessa skapar både distans och inlevelse. Jag märkte efter en förnyad läsning av boken att jag i min inre monolog adopterade flera av dessa ord. Trots att jag inte alls är västerbottning eller ens norrlänning känns många av dessa främmande ord helt naturligt svenska. Det var till och med så att jag började undra över varför vi använder dem i vårt språk.
Armest står inte med i SAOL men om jag inte förstår det av sammanhanget finner jag det enkelt på nätet. Så jag gjorde jag med flera av de ord som jag först tyckte var främmande och då insåg jag deras betydelse, egenteligen. Erfor deras laddning. Kanske de är starka för att de är eljest.
Vissa ord kan jag inte ens avgöra om de är dialekt eller konstruktioner av författaren. Det kan vara ord som infallen eller illtrivas. Men de är användbara för vi förstår dem lätt och de är ändå uttrycksfulla. "Hon såg egentligen inte alls så infallen ut längre. Nästan ungdomlig."
"... hon nog skulle illtrivas på sjukhuset."
"Jag var trött och jådde som en gammhäst... "
Att vara "skakuhänt" är lätt att förstå, även om ordet tas ur sitt sammanhang. "pelagrut" kan vara värre. "... hade fallit en pelagrut åt sidan,..." Satt i sitt sammanhang förklarar det sig själv.
"ilsnedu" kan se konstigt ut. Men insatt i en mening står det klart för var och en: "Men ingen av dem såg ilsnedu ut."
Kapten Nemos bibliotek erbjuder åtskilligt annat att fundera över. Kanske dialektorden är av underordnad betydelse. Men det skulle inte förvåna mig om det kommer att skrivas en avhandling i ämnet. Den kanske redan är klar?

Victor Hasselblad och månarmbandet. Dags att rösta på din favoritklenod.

2011-08-24T14:29:00.000-07:00

Månarmbandet

Den 20 juli år 1969 landade Örnen, Apollo 11:s månlandare, i Stillhetens hav på månen. Människan tog strax därefter de första stegen på vår närmaste rymdgranne. Neil Armstrong och Buzz Aldrin förevigade landstigningen och det första mänskliga fotspåret på månen.

"The Eagle has landed"

Medaljens baksida

Gåvor till Erna och Victor Hasselblad
Hasselbladskamerans upphovsman Victor Hasselblad och hans fru Erna fick, som tack för samarbetet, personliga gåvor från alla Apollobesättningarna. Efter varje bemannad Apollo-färd sändes ett eller flera föremål, som varit med till månen, tillbaka till Erna och Victor Hasselblad. Astronauterna hade bl.a. låtit göra ett antal mynt som de tog med på resan, de s.k. Robbins medaljongerna. När Apolloraketen återvände till jorden präglades data om uppstigning och landning in på myntet och sedan sändes ett av dessa till Hasselblads i Sverige. Resenärerna på Apollo 7, Apollo 8, Apollo 11, Apollo 13 och Apollo 17 sände en Robbins medaljong till Hasselblads från varje resa. De övriga sex bemannade Apolloraketerna hade med sig små guldberlocker som Hasselblads låtit guldsmeden Cesons göra åt sig inför varje Apollofärd. Sammanlag sex smycken i 18 karate guld tillverkades. Besättningarna på Apollo 9, 10, 12, 14, 15 och 16 fick förtroendet att i all hemlighet bära med sig dessa föremål som efter lyckad månresa återvände till Göteborg och paret Hasselblad.

Brev till Victor Hasselblad
Stuart A. Roosa, kommandomodulpilot på Apollo 14, skriver i brevet som medföljde med den lilla guldkameran till Victor Hasselblad följande:

Dear Victor:
This beautiful camera pin was flown to the moon on the Apollo 14 mission. The mission was launched January 31, 1971 and returned February 9, 1971, having successfully completed a landing in the Fra Mauro region of the moon on february 5, 1971. This pin traveled 1,151,086 miles during the 216 hours, 1 minute and 58.1 seconds of flight. I was most happy to carry this pin for you and sincerely hope we can visit again soon. Sincerely,
Stuart A. Roosa
Lt Colonel, USAF, command Module Pilot, Apollo 14

The Pin that traveled

Cesons i Göteborg
År 1972 återvände den sista Apollofarkosten, Apollo 17, från människans allra sista besök på månen. Kort därefter lät Victor och Erna Hasselblad guldsmeden Cesons i Göteborg tillverka ett armband med samtliga berlocker och Robbins medaljongerna. Armbandet finns nu att beskåda i Erna och Victor Hasselblads Stiftelses bibliotek.

Foto Jens Karlsson

Rösta på din favoritklenod. Vinn frikort på Sveriges museer.

Ta reda på mer. Gå ut på webben och in på
Rösta i Klenod 2011.

Följ utvecklingen på Hasselbladstiftelsens hemsida: http://www.hasselbladfoundation.org/news

Boken MATS EK med bilder av Lesley Leslie-Spinks

2011-08-24T03:41:00.000-07:00

MATS EK, bokförlaget Max Ström, 2011.

Det här är en bok som bjuder upp till dans. Tyvärr hade jag tidigt i livet försett mig med ett filter av fördomar om balett och konstnärlig dans. Jag lärde mig sällskapsdansens grunder på Edgartz dansskola på Yxhammargatan i Borås. Det var foxtrot och slowfox. Redan i vals kände jag min begränsning, för att inte tala om tango. Förmodligen grundade sig detta i en dålig kontakt med min egen kropp. Jag kan heller inte minnas att det gavs några möjligheter att se dans som ett konstnärligt uttryck. Det var nog först i tv som jag såg någon uttrycka sina känslor med dans. Men de hade ju så underliga kläder. Först långsamt har jag insett att dansa är nödvändigt. Det var nog mina barnbarn som fick mig att inse detta faktum. Jag såg att de började röra sig till musik innan de började måla, just när de började säga sin första ord. De kunde ju knappt gå innan de tog danssteg. Så grundläggande.

Ställe
Ana Laguna och Michail Baryshnikov
Foto Lesley Leslie-Spinks

Om Ställe
"Verket Ställe fortsätter att i litet format variera Eks tema mannen, kvinnan och bordet - familjen. Det har figurerat i flera andra koreografier och i Ställe isoleras det, reduceras och fördjupas. Musiken är Fläskkvartettens gungande mellan ensligt vemod och grandios rock. Ställe kan ses som en dikt om tvåsamhetens lycka, men också om dess maktkamp, ilska, komiska ryck och tragiska insikt; någon gång tar detta slut. Konkretionen (bord, matta, kavaj) ställs mot abstrakta begrepp som harmoni, gemenskap, slitning, förståelse, främlingskänsla." Sid 300 i MATS EK.

Lesley Leslie-Spinks och Margareta Sörenson i samarbete
I sommar har jag suttit med boken MATS EK, stilla har jag suttit i min däckstol, utomhus i skugga. Jag har förflyttat mig in i en annan värld. Jag har, mycket långsamt, tagit mig igenom ett stycke modern klassisk svensk konst. Dans fotograferad av Lesley Leslie-Spinks och beskriven av Margareta Sörenson. Kombinationen är utmärkt. Texterna säger sådant som bilderna inte visar. Att visa dans i stillastående bilder är egentligen en omöjlighet eller i alla fall en paradox. Men vad fan det är ju i så fall all fotografi. Stulna ögonblick.
Det finns i Lesleys bilder en mjuk skärpa som ger rörelsen en chans. Men det handlar också om att exponera vid rätt tillfälle. "Jag kände att när jag såg dans, så hittade jag på något sätt de rätta ögonblicken för att knäppa bilden", berättar Lesley i en intervju med Margareta Sörenson. "Jag forskar med kameran, försöker förstå världen med kameran. Och då är dansen och teatern en särskild värld," fortsätter hon.
I hennes bilder möts känsla och rörelse.

Minne
Ana Laguna och Mats Ek
Foto Lesley Leslie-Spinks

Om Minne
"... Dansen tog vid där orden inte längre räckte för att skildra attraktionen mellan dem, sorgen över separationen, längtan och insikten om det omöjliga i att nå tillbaka till vad som en gång varit."

Dessutom Gammal och dörr
Det är en omfattande bok, ett stort verk. Däri finns också i ord Cullbergsbalettens tolkningar av de uppsatta verken. Därigenom blir boken om Mats Ek ett uppslagsverk för mig. Texterna är också översatta till engelska och infogade så att de inte stör. Patric Leos formgivning är utsökt. Det enda som möjligen stör mig är bildtexternas placering.
Som grädde på moset medföljer en DVD av stycket Gammal och dörr. Jag tror det måste vara Birgit Cullbergs sista dans. En djupt gripande föreställning, gjord för tv men aldrig visad i tv.

Ulrika Knutson i Månadsjournalen
I min bokhylla hade jag kvar Månadsjournalen för juni 2000. Där har Ulrika Knutson skrivit om Mats Ek och hon kommer avslutningsvis in på just Gammal och dörr. "I tv-baletten Gammal och dörr, från 1991, dansar Birgit Cullberg en gammal, mycket levande, kvinna med alla passioner intakta... Det är en fantastisk balett, ur alla aspekter. Men Sveriges Television ville inte sända den - man skyllde på att den var ´tekniskt undermålig´... Det är faktiskt en ren och skär skandal."
Jag har några vänner som ska få låna denna DVD. Sen skaffar de förmodligen boken också.

Vi hoppas få se Mary Ellen Mark på Fotografiska

2011-08-23T01:44:00.000-07:00

Hasselblad Forum nr 1, 2004.
James and Natasha Gurley. Valdese, North Carolina, USA, 1990.
Photo Mary Ellen Mark.

I Kulturbilagan i söndagens DN har Sanna Torén Björling intervjuat Mary Ellen Mark, en av de stora fotografer som ännu inte fått Hasselbladpriset. Däremot lär vi få vänta på Mary Ellens utställning på Fotografiska. Men vi hoppas.
Som redaktör för Forum skrev jag en inledning till en portfolio bilder av Mary Ellen i nr 1, 2004.

"Whether it is portraiture or documentary photography, it is clear that Mary Ellen Mark´s pictures are not made purely according to terms set by the photographer. It is revealed in the subject´s body language, it shows by their hand, it can be felt through the look in their eyes. These people can´t be avoided. They play on your nerves. Sometimes they even observe us."

Sanna Torén Björlings artikel om Mary Ellen Mark är på fyra helsidor i DN.
http://www.dn.se/kultur-noje/pa-jakt-efter-den-ikoniska-bilden