Victor Hasselblad och Co i New York City

Versailles, 151 East 50th Street New York 22

Hasselbladkameran hade introducerats i oktober 1948 vid en presskonferens i New York. Våren 1949 skickade firman över ingenjören Östen Wejerfelt, en man som inte kunde många ord engelska men som snabbt förvandlades till fullblodsamerikan. Sånt kände Victor på sej. Han hade fingertoppskänsla.
1950 skulle kameran presenteras för en bredare allmänhet vid en utställning i Cleveland. Vid det laget hade Wejerfelt hittat en bostad och fått över sin fru.
Före avresan till Cleveland fick Wejerfelt sällskap av ingenjören  och konstruktören Einar Cronholm, av Victor kallad Geniet. Han kunde behövas.

Einar Cronholm hade med sej kameror till NYC
Det hade ditintills gått trögt med kameraleveranserna till USA. Och de kameror som anlänt var samtliga behäftade med fel. Till råga på allt hade de olika fel. Cronholm hade med sej sex nya kameror på båten. Dessa behölls av den amerikanska tullen. Temperaturen steg ytterligare några grader. Wejerfelts oro ökade. Cronholm som dock var optimist skrev hem till kompisarna på fabriken i Göteborg att "kamerorna kommer att friges denna vecka."
Utställningsmontern till Cleveland hade snickrats ihop i Göteborg, förpackats i stora lårar och fraktats över Atlanten per båt. När lasten kom fram visade det sej att lårarna var för stora för de täckta amerikanska lastbilar som beordrats fram. Montern förblev stående på en pir i New Yorks hamn. På något sätt lyckades Willouhgby´s, agentens, man Joe Dombroff få fram en riktigt stor tradare som i sista stund kunde köra upp montern till utställningen.

Victor Hasselblad bjöd på underhållning
Innan avresan till Cleveland dök Erna och Victor upp i New York. Hans ingenjörer behövde muntras upp. Det syntes lång väg. Victor bjöd på nattklubben Versailles. Där fångade fotografen in dem på bild. Då hade Victors lugn smittat av sej och stämningen blivit bättre.
Ett leende lockades fram. Blixten smällde av och bilden var ett faktum. Från vänster sitter Wejerfelt, fru Hasselblad, Cronholm, fru Wejerfelt och Victor. På den tiden bar damerna hatt inomhus. Det syns att sällskapet hade glömt alla bekymmer för en stund. Det blev en trevlig kväll i New York. Men först i Cleveland lade Victor bort titlarna med sina ingenjörer. Så kan det gå.
Utställningen i Cleveland blev till sist stor succé. Recensionerna översvallande. Och ännu fler kunder ställde sej i kö för den där svenska kameran.
Men leveranserna drog ut på tiden.

Familjebilder med Björn Axel Johansson

Björn Axel Johansson

Familjebilder

Hur man underlättar identifieringen av äldre foton vid till exempel släktforskning. Björn Axel är fotohistoriker och författare till bland annat Familjebilder - vardagens fotografi 1840 - 2000.

Onsdagen 1 februari 2012  kl 18
HISTORISKA MUSEET NARVAVÄGEN 13 - 17, STOCKHOLM
www.historiska.se

En negativ bild av Clarion Post Hotel

Posthuset, Drottningtorget, Göteborg en gång i tiden

En negativ bild av det nya hotellet, kan det synas. Dessutom är denna bild en glasplåt från gamla tider. Jag håller just nu på med att få mina gamla inköpta glasplåtar skannade. Jag hoppas sedan att Bo Hammar kommer att trycka dessa godbitar i en läcker liten trycksak. Det här negativet har jag bara lagt på mitt ljusbord och fotograferat av med min Lumix. Nästa gång kan jag visa upp en svartvit men positiv bild. Eller flera, här också en interiör.

Interiör



http://sv.wikipedia.org/wiki/Clarion_Hotel_Post

Eastmaninstitutet i Stockholm

Eastmaninstitutet en vinterdag, sett från Dalagatan, foto SG

En donation från George Eastman
Snett emot huset där Astrid Lindgren bodde ligger Eastmaninstitutet, byggt på en donation av mannen bakom Kodak, George Eastman. Går man lite längre fram och viker ner Eastmansvägen kommer man till Sven Harrys hus "Guldhuset", invigt för snart ett år sen.

George Eastman på medaljong, foto SG

Nils Bouveng en konstnär
Men hur kom det sej att Eastmaninstitutet hamnade i Stockholm. Jo, George Eastman hade en god vän i svensken Nils Bouveng. De hade träffats under Bouvengs vistelse i USA där Bouveng reste runt i svenskbygderna och visade bilder från sitt gamla hemland. Det uppmärksammade Eastman och bjöd hem svensken till sitt hus i Rochester. När sedan Eastman blev multiförmögen på kameror och film började han, mot slutet av sitt liv, donera av sitt kapital. Eftersom han alltid haft stort komplex för sina dåliga tänder ville han med sina pengar förbättra barns tandvård. Därför donerade han pengar till ett antal av världens storstäder, kapital som skulle gå till institut för tandreglering. Nils Bouveng förmådde då Eastman att Stockholm var en lämplig ort för ett Eastmaninstitut. Eastman hade goda förbindelser med Sverige och Hasselblads Fotografiska AB. Redan 1885 hade han i London skakat hand med en Viktor Hasselblad, den äldre, från Göteborg och gjort klart att agenturen för Kodak i Sverige skulle handhas av Hasselblads Fotografiska. Och de hade skött sina affärer med den äran. Det hade gått bra mycket tack vare att svenskarna var vad Kodak people kallade early adaptors, nyfikna på nyheter. Eastman fann därför Bouvengs förslag ypperligt. Han visste dock inte att Nils Bouveng var utbildad vid Konstfack i Stockholm och blev rejält överraskad när han på bild fick se sitt porträtt i porten till Eastmaninstitutet i Stockholm. Medaljongen var nämligen utförd av just Nils Bouveng.

Middag i Nice, Cote d´Azur. Fannie Bouveng, George Eastman och Nils Bouveng

 

Victor Hasselblad kommer in i bilden
Nils och George förblev goda vänner genom livet. Bilden från Nice fick jag mej tillsänd av Fannie och Nils dotter Florence, kanske hon tog bilden också. När vår tids Victor Hasselblad en gång hade förlovat sej med dottern till the Bouvengs skrev Eastman ett brev till Nils och förklarade att han tyckte det var ett utmärkt parti. Eastman hade vid det laget också haft den unge Victor som elev vid Kodaks anläggningar i Rochester. Victor hade kommit på tu man hand med Eastman och till och med bjudits hem till denne på musikalisk soaré. Victor kom till Kodak redan 1926, som 20-åring, och även om han och Florence aldrig gifte sej så bestodVictors kärlek till Kodak livet ut. Och han blev förmögen på kuppen.

Dagen då Astrid Lindgren dog

Jag hörde det på morronnyheterna och såg det i tidningen vid frukosten. Gick från hotell Oden för jag skulle till Eastmaninstitutet och bläddra i deras bildarkiv. Strax innan jag kom fram passerade jag porten till huset där Astrid Lindgren bott. En löpsedel i dörrposten, hälsningar, blommor, ljus och barn som stod på gatan och sjöng "Det blir ingen sommar... ". Det var januarikallt den dagen i Stockholm för precis tio år sen. Men det snöade inte, inte ännu.

Eastmaninstitutet, välkänt för Stockholmsbarn

Satt väl en dryg timma och bläddrade bland bilder och tidningsklipp. Jag forskade om Victor Hasselblad, George Eastman och Nils Bouveng. Sen gick jag hela vägen ut till Djurgården.

Gick förbi Nordiska museet, ner till statyn med Astrid i sin fåtölj. En ensam pojke hade just satt några blommor i hennes famn. Sen tog jag mej tillbaks de få stegen till museet och konferensen jag skulle delta i, den hade just börjat. Under tiden den pågick började snön att falla. Mjukt och länge.

När konferensen var över gick jag ner till statyn igen. Astrid var kvar. Famnen full av blommor. Ett ljus brann fortfarande. Jag var ensam där. Det var stämingsfullt i skymningen. Det var i Stockholm för tio år sen.

Från Sveavägen 68 till Adolf Fredriks kyrkogård

Jag kommer just ut ur tunneln vid Olof Palmes gata, viker om hörnet neråt Sveavägen. Från andra hållet kommer en samling upprymda personer, kända från ståhejet utanför Sveavägen 68. Jag känner igen Ingvar Carlsson, Mikael Damberg, Peter Hultqvist. Andra är för mig namnlösa, men deras ansikten är bekanta. De har pratat i mikrofoner i TV4, SVT 1 och 2. De tar glatt adjö av varandra och skingras.
Jag viker in på Adolf Fredriks Kyrkogata på väg till mitt möte på Wallingatan. Ingvar Carlsson kommer plötsligt ut från Olofsgatan, ner mot kyrkan. Han måste ha vänt, han var nyss på väg åt ett annat håll. Ensam, barhuvad och blå ulster. Ingvar Carlsson går in på kyrkogården, som är tom så när som på lite grå snö. Ingen uppmärksammar honom. Jag står vid staketet och ser hur Ingvar Carlsson ställer sig framför Olof Palmes grav. Han gör inga gester. Står bara still i någon minut. Jag undrar vad han tänker. Det är nästan 26 år sedan. Sedan stegar han ut ur kyrkogården och tar en oväntad riktning söderut på Holländargatan.

Christer Svenson

Teckning av Ulf Sveningson. På den tiden var Ingvar  statsminister. När han var ännu yngre kickade vi boll i Borås, på Läroverkets grusplan.

Tillbaka till Rydboholm Viskafors

Hörde på teve-nyheterna i morse att det uppstått brand i textilfabriken i Rydboholm. Finns den kvar, var min första tanke.
Sen tänkte jag på när pappa stod och ruskade i mej mitt i natten. Han ropade "Det brinner i fabriken". Jag var inte gammal. Mamma hade rullat upp mörkläggningsgardinerna och vi såg hur rök steg upp ur fabriken. Vi hörde springande steg i trappan. Pappa var redan borta. "Det brinner", ropade de på gården.

När var detta? Jag minns inte, men pappa var hemma tillfälligt för det var under beredskapen. Jag hade inte börjat skolan. Det är ett av mina första minnen. Det brinner i fabriken.
Och igår på posten hade jag fått en skrift om Viskafors/Rydboholm. Jag hade tänkt läsa den redan igår kväll, men så tittade jag på teve-serien Homeland och ville just då inte ha mer intryck.
Och så kom detta besked idag. Hänger allting samman? På ett sätt som jag ännu inte förstått?

Conny Ryndal skickade mej denna skrift, tack för det